Borrelia är samlingsnamnet på en grupp spiralformade bakterier (spirocheter) som orsakar borreliainfektion. Det finns tre olika typer av borrelia-bakterier i Sverige som kan ge infektion hos människan.

Borrelia överförs via fästingbett. Infektionen smittar inte från människa till människa. I Sverige sprids borrelia av fårfästingen (Ixodes ricinus). Framför allt sker smitta till människor genom bett av nymfen (ej fullvuxen fästing med storlek på 1-3 mm) men även via den vuxna honfästingen (storlek 2-10 mm). Bettet är ofta helt smärtfritt eftersom fästingen tillverkar ett ”lokal-bedövningsmedel” som injiceras vid bettet.
 

Överföring av borreliabakterierna sker inte direkt utan sannolikt efter minst ett halvt dygn. Det är därför viktigt att ta bort fästingen så snart som möjligt. Om fästingens mundel fastnar innebär det inte någon ökad smittrisk.
 

Risken att drabbas av borrelios i södra Sverige har uppskattats till 1/150 fästingbett. De lokala variationerna är dock mycket stora. Fästingsäsong är det vanligen från april till november men milda vintrar kan säsongen förlängas betydligt.
 

Fästingar är aktiva när medeltemperaturen överstiger +4-5 ºC och trivs bäst i fuktig vegetation (gräs, sly etc.). De finns i större delen av Sverige men minskar i frekvens norr om Dalälven. Fästingar kan dock påträffas längs hela Norrlandskusten. Rådjur, gnagare och andra däggdjur samt fåglar kan transportera och sprida fästingar. Även våra vanliga husdjur bär ofta på fästingar.
 

Antalet fall med borreliainfektion beräknas till cirka 5000-10 000 per år i Sverige. Merparten av dessa har endast symtom från huden (erythema migrans).

Sjukdomsbilden indelas i tre stadier. Men alla smittade personer genomgår inte alla stadierna. Ofta sker en spontanläkning efter genomgången lokal infektion. Symtombilden varierar beroende på vilken typ av borrelia som orsakat infektionen.
 

Tidig lokaliserad infektion.
Vanligast är ett hudutslag (erythema migrans som uppkommer på bettstället och sedan breder ut sig. Det typiska utseendet på hudutslaget är en ringformad rodnad med en central blekhet. Hudutslaget fortsätter att växa efter 2 dygn och är ofta större än en femkrona. Ibland förekommer feber, led- och muskelsmärtor samtidigt. Inkubationstiden varierar från några dagar upp till två veckor efter fästingbettet. Borreliainfektionen kan läka ut av sig själv, dvs utan behandling. Få av obehandlade individer som har hudutslag, får en spridning av infektionen. En mindre vanlig tidig, lokal manifestation av borreliainfektion är lymfocytom: en värmeökad, blåröd svullnad lokaliserad till örsnibb, bröstvårta eller pungen.
 

Tidig spridd infektion.
Symtom från nervsystemet (neuroborrelios) med eller utan föregående hudutslag är den vanligaste varianten av spridd infektion. Kortvarig feber kan förekomma initialt. Svår utstrålande nervsmärta oftast lokaliserad ensidigt i armar, ben, nacke eller rygg är det vanligaste symptomet Denna smärta är ofta kombinerad med en brännande obehaglig känsla i huden. I nästan hälften av fallen inträffar en halvsidig ansiktsförlamning, men mindre ofta idag när diagnosen ställs i ett tidigt skede. Även andra symtom som allmän trötthet och generell värk i kroppen förekommer tillsammans med de neurologiska symtomen. Inkubationstid från bettet är >7 dagar. Ledinflammation är också tecken på spridd infektion och ger då svullnad och rodnad framförallt i en eller flera stora leder. Inflammation i hjärtat, som förekommer i andra delar av världen är sällsynt här.
 

Sen infektion.
Kroniska hudförändringar och hudrodnad med blåmissfärgning och ”papyrushud” (acrodermatit) uppkommer om infektionen varat en längre tid. Det förekommer även ledsvullnad i närheten av hudförändringen och nedsatt känsel i angränsande hud.
 

Restsymtom efter behandlad neuroborrelios. Förekommer hos en liten andel av individer och framförallt om det dröjt länge innan antibiotikabehandling givits. Läkning fortgår under flera år. Symtomen kan utgöras av koncentrationssvårigheter, trötthet, led- och muskelvärk, huvudvärk, nedstämdhet, sömnrubbning m.m. efter behandlad borreliainfektion och förekommer med stor variation, huvudsakligen efter spridd infektion. Orsaken till restsymtomen är troligtvis multifaktoriell, dvs. beror på många olika orsaker.

Symtomen vid borreliainfektion hos den gravida kvinnan skiljer sig inte från den icke-gravida.

Risken för att det ofödda barnet skall skadas av borreliainfektion under graviditeten är ytterst liten. Flera större kontrollerade undersökningar under senare år har inte kunnat påvisa något säkerställt samband mellan den gravida kvinnans borreliainfektion och fosterskada.

Borrelia kan passera över via moderkakan till fostret, hur ofta det sker är okänt. Oklart är om det har någon betydelse för fostret. Flera aktuella forskningsstudier talar för att risken för fosterskada vid borreliainfektion hos mamman är mycket låg. Det är ändå viktigt att få tidig behandling av infektionen under graviditet.

Vid misstanke om borreliainfektion rekommenderas kontakt med vårdcentralen.
 

Erythema migrans/hudrodnaden har ett typiskt utseende som kan ses vid undersökningen. En liten rodnad, som ofta uppkommer, som reaktion på ett fästingbett skall inte tolkas som borreliainfektion. Men om rodnaden växer under de närmaste dagarna bör borreliainfektion misstänkas. Diagnosen ställs av läkare, utan blodprov.
 

Blodprov och ryggmärgsvätskeprov,med hjälp av lumbalpunktion, utförs vid misstänkt neuroborrelios.

Samma prover används som för vuxna.

Borreliainfektion behandlas med antibiotika.

Vid behandling av en gravid kvinna är det viktigt att avväga såväl dos som val av preparat med tanke på graviditeten.

Vaccin finns ännu inte tillgängligt.
 

Om man vistas i fästingområden kan man skydda sig mot fästingbett genom täckande klädsel med långa ärmar, byxben och strumpor.
 

Daglig inspektion av kroppen lönar sig eftersom fästingen ofta vandrar en tid innan den sätter sig fast. Om man redan blivit fästingbiten bör man avlägsna fästingen så snart som möjligt.

Candida är en jästsvamp, den vanligaste formen är Candida albicans. Men infektion med andra Candida-arter förekommer. Candida eller svampinfektion kan uppstå i många av kroppens vävnader, men är särskilt vanligt i vagina. Den vanligaste orsaken är en obalans i vaginans bakterieflora, vilket kan ge överväxt av Candida albicans. Det är en svamp som normalt finns i små mängder i bakteriefloran i mag-tarmkanalen och i vagina.

Jästsvampinfektion är en av de vanligaste underlivsinfektionerna. Om man tar ett odlingsprov från vagina på alla friska kvinnor kan man hitta jästsvamp hos en femtedel. Det uppskattas att flertalet kvinnor drabbas av en infektion åtminstone en gång under sin livstid. Män kan reagera på jästsvampens toxiner men får sällan själva infektionen. Jästsvampinfektion räknas inte som en sexuellt överförd infektion.
Hos en mindre andel av kvinnor återkommer Candida-infektionen mer än tre gånger per år. Detta benämns som återkommande vulvovaginal candidos.

De typiska symtomen vid en Candida-infektion är klåda och sveda i underlivet och ibland en vitaktig grynig flytning samt rodnade slemhinnor.

Under graviditet är det vanligt med jästsvampinfektion. Orsaken till detta är graviditetens påverkan på immunförsvaret och de förändrade hormonnivåerna, med höga östrogenhalter.

Risken för överföring av Candida från modern resulterande i en infektion hos barnet är mycket liten. Att sprida smittan till barnet i samband med förlossningen är mycket ovanligt trots att Candida finns i vagina hos många gravida kvinnor. 

Det är vanligare med Candida-infektioner hos barn födda före graviditetsvecka 30 eller med mycket låg födelsevikt. De få mognare barn som insjuknar har oftast kirurgiska problem.

Under graviditet är det vanligare med jästsvampinfektion än om du inte är gravid.

Jästsvamp ger rodnande slemhinnor och gryniga vita flytningar som är synlig vid gynekologisk undersökning. Prov kan tas med en odlingspinne.

Odlingsprov från blod, urin, ryggmärgsvätska eller eventuella sår.

Jästsvamp kan lokalbehandlas med vagitorier (slidpiller) och kräm (receptfria läkemedel) vid symtom. Jästsvampinfektion under graviditet är mer svårbehandlad än annars, infektionen återkommer ofta trots behandling. I samråd med behandlande läkare kan långtidsbehandling provas för att slippa stora besvär. Behandling med tabletter ska inte ges under graviditet.
 

Vid allvarlig svampinfektion hos det nyfödda barnet ges intravenös behandling med svampdödande läkemedel.

Några särskilda råd för hur man ska undvika att få Candida går inte att ge. Möjligtvis kan man tänka på att undvika överdriven tvättning med vanlig tvål i underlivet. Tänka på att tvätta underkläder i mer än 60 grader i tvättmaskinen, då dör svampen.

Ammade kvinnor kan få svamp på bröstvårtorna och ibland i mjölken. Oftast efter antibiotikabehandling, såriga bröstvårtor eller om hon har eksem på bröstvårtorna.
Symtom på svampinfektion i huden på bröstvårta och vårtgård är sveda, klåda, brännande smärta vid amning samt ett ilsket rodnade, fjällande område.
Oftast kan man samtidigt se svamp i barnets mun i form av muntorsk. Då har barnet en vitaktig beläggning på tunga och insida av kinder och i gommen, som till skillnad från mjölkrester inte kan skrapas bort. Oftast behandlas barnet inte om inte den ammande mamman får symtom av svamp på bröstvårtorna.
Om du har dessa symtom kontakta din amningsmottagning, vårdcentral eller barnavårdscentral.

Från den 1 april 2022 är Covid-19 inte längre klassad som samhällsfarlig sjukdom men är fortfarande anmälningspliktig.

Men covid-19 smitta finns fortfarande här och det finns  risk för att nya virusvarianter kan komma och öka smittrisken igen. 
 

Att bli sjuk i Covid -19 när man är gravid innebär en viss risk för svår sjukdom och för tidig förlossning/kejsarsnitt. Vaccination ger bästa skyddet både för den gravida kvinnan, hennes foster och det nyfödda barnet, som blir skyddat för smitta många månader efter födelsen. 
 

Vaccinerna är mycket väl prövade och godkända för att ge före och under hela graviditeten och under amningsperioden. Man har i mycket stora undersökningar inte sett något som tyder på negativ inverkan av vaccinet på mor, foster eller barn. 

Alla gravida rekommenderas vaccination - även du som haft covid -19 tidigare. Då varar skyddet längre både för dig och barnet. 

Om du inte har vaccinerat dig mot covid-19 än bör du göra det så snart du kan. Då får du ett så bra skydd som möjligt mot sjukdomen under slutet av graviditeten.  Särskilt viktigt är det för gravid med känd risk för svår covid-19.


Om du redan är vaccinerad före graviditeten och det gått mer än 6 månader efter påfyllnadsdos rekommenderar man en ny påfyllnadsdos.för bästa skydd. Samma  gäller  om man fått mer än en påfyllnadsdos. 

Vaccination är gratis. 

Är du osäker diskutera med din barnmorska, som också kan tala om var du kan bli vaccinerad.
 

Du kan läsa mer längre ned och info från folkhälsomyndigheten finns här
Där finns också information om vaccination på andra språk. här

Covid-19 orsakas av ett virus ur gruppen Coronavirus (det heter så eftersom virus ser ut som en krona se här). Andra virus ur Coronagruppen orsakar vanlig förkylning men även SARS som spreds från Kina till närliggande länder år 2002 - 2003, och MERS som identifierades och spreds på arabiska halvön 2012 - 2013. Både SARS och MERS spreds som epidemier med svår lunginflammation. Epidemierna nådde aldrig hit.
 

Covid-19 virus har ett fetthaltigt hölje, som behövs för att virus ska vara smittsamt. Det förstörs lätt av tvål och vatten, 70 % alkohol, vanliga alkoholbaserade yt-desinfektionsmedel, klorin, väteperoxid. Det förstörs vid disk och tvätt.

Detta virus var nytt - vi har lärt oss en hel del men har fortfarande mycket att lära om covid-19 sjukdomen. Det finns därför inte färdiga svar på allt.
Kunskap och erfarenhet ökar hela tiden och den här texten kan behöva uppdateras allteftersom.

Ett stort problem är att virus ändrar sig litet hela tiden när nya viruspartiklar bildas i kroppen. Det går inte fort men när så många människor världen över blir infekterade uppstår det hela tiden nya varianter. Det behöver inte betyda så mycket men kan inverka på hur lätt virus sprider sig och hur pass bra skyddet fungerar efter en tidigare infektion eller vaccination. Därför bevakas nya varianter över hela världen.

I dagsläget finns fem mutanter (coronavirus som ändrat sig), som har brett ut sig - den senaste kallas omikron, som dominerar sedan december 2021. Omikron och de undervarianter som kommer undan för undan är mycket smittsamma, infekterar effektivt de övre luftvägarna där stora mängder virus bildas. Omikron sprider sig därför lätt,  har kortare inkubationstid, barn infekteras i större utsträckning än med tidigare virusvarianter.

Smittsamheten hos Covid-19 är mycket stor. Covid-19 har spridit sig från Kina till resten av världen på kort tid. Detta virus är inte lika farligt som de tidigare men några blir allvarligt sjuka. Och eftersom det smittar så många blir antalet sjuka ändå mycket stort.
 

Covid-19 smitta är framför allt luftburen

o   man får huvudsakligen i sig smittan genom inandningsluften vid kontakt med smittsam person
 

•    med luften från vanligt tal om man står nära - mindre än 2 meter
   
•    betydligt längre vid hostning och nysning eller om man t ex sjunger - se här
   
•    den som har covid ska tänka på att inte hosta - nysa rakt ut utan i armvecket
   
•    man kan också bli smittad via händerna om man sedan utan att tänka på kliar-gnuggar sig i ögonen eller för handen/fingrar till näsa/mun
   
•    virus klarar många timmar-dagar på olika ytor. Handtag, ledstänger och andra ytor kan föra över smitta till händerna. Handtvätt är viktigt. 
    
•    covid-19 virus kan finnas i tarmen hos sjuka personer men det verkar ändå inte som om virus smittar med avföring    
   
•    en sjuk person. särskilt en svårt sjuk - smittar mest
   
•    man kan smitta någon dag innan man är sjuk, när man är sjuk och 1-2  dygn efter det man känner sig frisk (ingen feber eller luftvägssymtom - litet rethosta räknas inte) – betydligt längre om man varit allvarligt sjuk
   
•    det är vanligt att om man fått Covid-19 så har man inte några symtom eller bara känner sig litet förkyld. Trots milda (eller ännu inga) symtom så kan man smitta andra. Därför är det viktigt särskilt för ovaccinerad att inte träffa så många personer och tvätta händerna när mycket smitta sprids i samhället.
  
   

Inkubationstiden är 2 - 14 dagar, men vanligen 5 - 6 dagar - med senare virusvarianter kortare tid 1 - 3 dagar.
 

Sjukdomsbilden vid Covid-19 infektion varierar mycket.
 

Många av de smittade känner sig inte sjuka alls eller bara litet snuviga. Särskilt vanligt hos barn.
 

De flesta som sjuknar känner av vanliga förkylningssymtom - feber, trötthet, muskelvärk, förlust av lukt och smak, hosta och påverkad andning. Mindre vanliga symtom är huvudvärk, halsont, snuva, illamående och diarré. Andningen kan bli påverkad - får man svårt att andas ska man söka hjälp.
 

De flesta - ca. 80% - blir bara litet eller måttligt sjuka, men 15 - 20% av de insjuknade får allvarlig sjukdom med bl a andnöd och påverkan på andra organ.
 

Äldre över 70 år har störst risk att bli allvarligt sjuka i covid-19 särskilt de som redan förut är mycket sköra. Hjärt-kärlsjukdom, diabetes, svår övervikt ökar risken. Svår covid är vanligare hos män än kvinnor. Även enstaka kvinnor i yngre åldrar kan bli svårt sjuka utan att man ännu förstår varför. 

Symtomen på Covid-19 förefaller vara detsamma antingen man är gravid eller inte, likaså risken att bli infekterad.

De flesta gravida som får infektionen känner sig inte sjuka eller blir bara mycket lindrigt till måttligt sjuka.

Men några - cirka 15 - 20% - av de som blir sjuka kan ha behov av mycket sakkunnig vård.  

Det verkar inte som infektionen påverkar den tidiga graviditeten.

Blir man svårt sjuk i senare delen av graviditeten finns det risk för att barnet föds för tidigt ofta genom kejsarsnitt.

Covid-19 smittade gravida behandlas på samma sätt som icke-gravida. Mycket svårt sjuka kan behöva andningshjälp på intensivvårdsavdelning och också behöva förlösas med kejsarsnitt även om barnet då föds för tidigt.
 

I Sverige följer man noggrant gravida med Covid-19, särskilt de som behöver intensivvård.
 

Man vet att vissa andra sjukdomar ger en avsevärt ökad risk för svår covid-19 sjukdom. Det är särskilt viktigt att undvika att utsätta gravida med riskfaktorer för smitta och erbjuda dem vaccination.
 

Vaccination är särskilt angelägen för gravida med ökad risk för att bli svårt sjuka
 

Kända riskfaktorer
 

o          kronisk hjärt- och kärlsjukdom, inklusive stroke och högt blodtryck
 

o          kronisk lungsjukdom såsom KOL samt svår och instabil astma.
 

o           andra tillstånd som leder till nedsatt lungfunktion eller försämrad hostkraft och
         sekretstagnation.
 

o           kronisk lever- eller njursvikt.
 

o           diabetes typ 1 och typ 2.
 

o           tillstånd som innebär påverkan på immunförsvar på grund av sjukdom eller
         behandling
 

o           graviditet hos kvinnor som är över 35 år eller med  fetma - ett BMI över 30 -
         bedöms alltid som en riskgraviditet.
 

o           enligt Socialstyrelsen klassas graviditet vecka 22-36 som en riskfaktor 
 

o           risken för allvarlig sjukdom hos en gravid ökar även med ålder över 35 år.

 

Alla personer med Covid-19 ska söka vård utan dröjsmål om de försämras hastigt eller upplever svårighet att andas! Inläggning på sjukhus kan behövas!

Covid-19 verkar mycket sällan smitta fostret under graviditet dvs över moderkakan, virus återfinns i varje fall sällan hos barnet vid födelsen.
Sällsynta undantagsfall finns - moderkakan hade skadats av covid-19 infektion och släppte över virus. I några fall dog fostret sannolikt för att moderkakan inte fungerade. Dessa mödrarna var ovaccinerade

Större studier bl. a. från Sverige bekräftar att pågående covid-19 infektion hos de födda barnen är ovanliga och oftast lindriga. Några barn var födda mycket för tidigt. I övrigt har inga barn varit svårt sjuka av infektionen

Om barnet var infekterat hade modern ofta sjuknat kort tid före förlossningen..

Man vet nu att vanlig vaginal förlossning inte ökar risken för smitta till barnet. Förlossningen sker därför enligt vanliga regler och behov.

Blir modern däremot svårt sjuk före förlossningen kan man behöva tidigarelägga förlossningen.
 

Om modern är infekterad vid eller efter förlossningen kan barnet smittas genom nära kontakt med modern. Annan infekterad familjemedlem vid eller efter födelsen kan också smitta barnet om det inte har skydd från en mor immun efter vaccination och/eller naturlig infektion.   

Bröstmjölk smittar inte, redan kort tid efter det modern blivit sjuk finns skyddande antikroppar i mjölken, så samvård av mor och barn leder inte till några infektionsproblem.

I dagsläget är det inte klarlagt, men troligen ingen eller mycket liten. Se under 4.

Gravida kvinnor utan särskilda riskfaktorer som har lindriga symptom på luftvägsinfektion behöver generellt inte testa sig för covid-19.
 

Arbetar man t ex i vård och omsorg följer man arbetsplatsens bestämmelser.

De som har kända riskfaktorer, eller svårare besvär från luftvägarna, bör kontakta sin läkare eller barnmorska för bedömning om det bör göras ett covid-19-test.
 

Alla gravida kvinnor som har symtom och söker vård provtas.
 

Man tar ett prov vanligen med en näspinne, som testas för Covid-19 virus. De tester som används i stor skala är gentester - man påvisar virus-arvsmassa med PCR-teknik.
 

Det finns andra tester (s k antigentester) som ger snabbare svar men de är inte riktigt lika träffsäkra som gentesterna. Används i flera regioner t ex för att spåra smittade personer och för att testa personal t ex på äldreboenden.
 

Om man har varit sjuk eller haft symtom 2-3 veckor tidigare finns virus ofta inte längre kvar. Om man inte är vaccinerad kan man då i stället ta blodprov och göra ett antikroppstest för att avgöra om det kan ha varit covid-19. Används vid speciella frågeställningar och för att ta reda på hur stor del av befolkningen som kan ha haft tidigare infektion eller är vaccinerade.

Resultatet av sådant antikroppstest kan inte användas för att bedöma hur bra immuniteten är hos den enskilda individen - för det finns inte något enkelt test.  

Det är inte aktuellt.

Den gravida kvinnan behandlas utifrån symtom. En medicin som verkar mot virus (antiviral medicin) finns som kan förebygga svår sjukdom om det ges snart efter det man blivit sjuk. Antikroppspreparat används framför allt för individer med svagt immunförsvar. Tyvärr minskar den skyddande effekten när avvikande virusvarianter tar över och det tar tid innan nya effektiva preparat hinner komma.  

Det pågår ett mycket stort antal läkemedelsprövningar främst av medicin som verkar mot liknande virusinfektioner och mot den inflammation i lungorna som finns hos svårt Covid-19 sjuka. Samtidigt arbetar man intensivt med att konstruera nya läkemedel men det tar längre tid. Två nya antiviraler med lovande effekt har kommit men är inte godkända för behandling av gravida.

Andra viktiga mediciner är blodförtunnande medel som används för att motverka blodpropp särskilt till gravida sjuka i covid-19. Till svårt covid-19 sjuka ger man medel mot den inflammation i lungorna som finns hos dessa patienter. 

Bästa skyddet får man genom att vaccinera sig enligt Folkhälsomyndighetens rekommendationer.
 

Vaccinationsprogrammen mot Covid-19 har varit mycket effektiva - under första årets användning beräknar WHO att vaccinationsprogrammen sparat upp emot en halv miljon liv i Europa, i världen merän 15 miljoner. Allvarligt sjuka kvinnor som behövde andningshjälp och intensivvård blev mycket få - alla ovaccinerade.

Men detta virus liksom vaccinerna är nya - utvecklingen följs hela tiden noga och man lär sig mer och mer. Vaccinationen mot covid-19 skyddar mot allvarlig sjukdom men har begränsad effekt mot lindrigare infektion och smittspridning. Vaccinskyddet minskar med tiden - redan efter 3 - 4 månader när nya avvikande virusvarianter dykt upp. En påfyllnadsdos återställer eller t o m vässar skyddet redan inom några veckor, en andra påfyllnadsdos är ändå mer effektiv: Skyddet för en gravid kvinna blir ännu bättre och varar längre. Barnet får antikroppsförsvar från modern som skyddar dett fullgångna barnet många månader -längre ju bättre vaccinerad modern är. Viss påspädning av skyddet sker också med amning.
 

Efter naturlig infektion varierar skyddet mycket hos olika individer och liksom vaccinskyddet avtar det med tiden. Vaccinskyddet är bättre än det man får efter en infektion, en kombination är sannolikt allra bäst. Det finns inget enkelt test som visar hur bra man är skyddad.
Därför rekommenderas man följa det vanliga vaccinationsschemat även om man haft covid-19. Vaccination bör ges inom några månader efter det man tillfrisknat.  
 

Reaktioner eller biverkningar i samband med påfyllnadsdoser är desamma eller något lindrigare än vid grundvaccinationens två doser fortfarande ses ingen negativ påverkan på graviditeten/foster/barn.
 

Vaccinerna vidareutvecklas för att skydda bättre mot nya virus varianter, effekt och säkerhet övervakas hela tiden.

Inför covid-säsongen 2023-24 rekommenderar Folkhälsomyndigheten.
 

grundvaccination med tre doser till ovaccinerad gravid kvinna - två doser med ett par veckors mellanrum och en påfyllnadsdos minst 4 månader senare
 

påfyllnadsdos till tidigare grundvaccinerad kvinna om minst 6 månader gått efter påfyllnadsdos - gäller även om man fått flera påfyllnadsdoser 
 

närstående över 18 år rekommenderas vaccination med en påfyllnadsdos (höstdos) utöver grundskyddets två doser.


 

Vaccinationsschema
 

Vaccin kan ges under hela graviditeten och under amningsperioden.
 

Grundvaccination ges till ovaccinerad: som regel börjar man vaccinera efter vecka 12 för att skyddet ska vara bäst under senare delen av graviditeten.

Men om man fått. en första vaccindos (dos 1) redan före graviditeten eller tidigt i graviditeten bör dos 2 ges med det intervall som rekommenderas för vaccinet. 
 

Påfyllnadsdos till tidigare grundvaccinerad ges med fördel något senare så att skyddet blir bäst under senare delen av graviditeten.
 

Prata gärna med barnmorska på MVC.

Mer info om vaccination mot covid-19 från folkhälsomyndigheten hittar du här

Där finns också information om vaccination på andra språk se här

Andra åtgärder för att undvika/minska smitta:

Allmänna aktuella rekommendationer från Folkhälsomyndigheten för att minska smittrisken kan läsas här
Stanna hemma och undvik nära kontakt med andra om du är sjuk och har symtom som kan vara covid - 19. Det gäller också om du har tagit ett självtest som är negativt.

Den som är ovaccinerad bör vara extra försiktig och undvika inomhusmiljöer där många människor samlas.

Är någon annan i familjen sjuk med symtom som kan vara covid-19 - i synnerhet om du själv är i senare delen av graviditeten:
håll i möjligaste mån avstånd till den sjuke/a och var extra noggrann med handhygien: egen handduk, handtvätt med tvål och vatten (se här). Handsprit med minst 60% alkohol är också effektiv och kan användas på händer, ytor, handtag och t ex mobiltelefoner, tangentbord på datorer som många använder.

 

Råd från svenska föreningen för obstetrik och gynekolog
Vad kan ytterligare göras för att minska risken för covid-19-smitta under graviditet.
 

o   Följ Folkhälsomyndighetens  aktuella råd för att motverka smittspridning
 

o   Vaccinerade gravida bör tillåtas arbeta läs här
 

o   Arbeta hemifrån i sen graviditet om möjlighet finns, för att undvika smitta och sjukdom i allmänhet.
 

o   Föräldrapenning kan tas ut från graviditetsvecka 32 och rekommenderas särskilt för ovaccinerade. Inget särskilt intyg behövs förutom moderskapsintyget som varje gravid får av sin barnmorska.
 

o   Gravida med arbete som innebär hög risk för smitta bör diskutera med sin arbetsgivare om annan placerin eller graviditetspenning, oavsett vaccinationsgrad.
 

o   Ovaccinerade gravida med sjukdom eller tillstånd som kan innebära ökad risk för svår sjukdom bör, gärna redan i tidig graviditet, diskutera med ordinarie vårdgivare om vilka åtgärder som kan minska riskerna.
 

o   Gravida som gått in i graviditeten med uttalad övervikt, hjärt-kärlsjukdom, annan svår sjukdom eller diabetes bör diskutera med sin arbetsgivare. I vissa fall kan omplacering eller avstängning bli aktuell. Då kan Försäkringskassan ta ställning till så kallad graviditetspenning.

Om vaccinerna

Två mycket  vaccin används här för vaccination av gravida kvinnor. i Sverige.  Andra godkända vaccin finns och många fler är under slutgranskning för godkännande.

Alla godkända vaccin har mycket hög skyddseffekt och biverkningar i de stora utprövningarna kortvariga och lindriga.

Det finns mycket omfattande dokumentation och erfarenhet av de två mRNA vaccin som i Sverige ges till gravida: Corminaty (Pfizer-BioNTec), alla åldrar) och Spikevax (Moderna,  30 år eller äldre). Man kan få vilket som helst av dessa två vaccin. bägge har samma effekt. Vaccinen vidareutvecklas för att skydda mot nya virusvarianter.   

  
 Vaccinerna  är mycket väl utprövade och väl dokumenterad erfarenhet finns genom stora studier och övervakning av mycket stora vaccinationsprogram  
 

·        har visats vara effektiva hos gravida med mycket hög skyddseffekt mot sjukdom, ännu högre mot svår sjukdom
 

·        biverkningar lindriga till måttliga - samma som hos inte gravida  
 

·        säkra för gravida/ammande kvinnor utan påverkan på graviditeten/fostret/barn så långt man hittills kunnat följa t ex ingen ökad risk för spontanabort eller ökad missbildningsfrekvens hos barnet
 

         vaccin går inte över till fostret eller vid amning.


·        även barnet skyddas mot covid-19 smitta genom vaccination av modern under graviditeten. 
 

Cytomegalovirus (CMV) är en mycket vanlig infektion som de flesta vuxna människor har haft utan att märka det.

Efter att man blivit smittad och haft CMV för första gången (primärinfektion) finns CMV kvar i kroppen hela livet, i regel utan att man märker av det eller att det orsakar några problem. Immunförsvaret håller infektionen under kontroll.

Om immunförsvaret blir nedsatt, t.ex. av sjukdom eller vissa läkemedel, kan CMV-infektionen aktiveras (s.k. återfallsinfektion). Även vid en graviditet kan en vilande CMV aktiveras men vanligen helt utan att det märks eller orsakar problem.

CMV smittar bara från människa till människa och inte från djur. Smitta överförs endast vid en mycket nära kontakt med en person som utsöndrar CMV genom kroppsvätskor, till exempel saliv, blod, slidsekret, sädesvätska, urin och bröstmjölk. Smitta kan ske genom t.ex. kyssar, samlag, förlossning och amning.

CMV-virus förstörs lätt av värme, intorkning, tvål, tvättmedel och vanliga desinfektionsmedel.

Inkubationstiden (tiden från smitta till sjukdom) för CMV är 4-8 veckor.

Friska personer märker sällan av en CMV-infektion då man i regel inte har sjukdomssymtom utan infektionen går obemärkt förbi. Skulle man bli sjuk och få symtom kan dessa vara luftvägssymtom, långvarig svängande feber, svullna lymfkörtlar, lunginflammation och lätt leverpåverkan.

Hos individer med nedsatt immunförsvar t.ex. transplanterade personer, kan CMV orsaka en allvarligare infektion med svårare sjukdomssymtom.

CMV-infektionen ger vanligen inte symtom hos den gravida kvinnan. Endast i enstaka fall får man ovan beskrivna symtom. Cirka 30% av de gravida kvinnorna i Sverige har inte haft CMV och är därför mottagliga och kan få en CMV-infektion för första gången.

Får en gravid kvinna en CMV-infektion för första gången i sitt liv finns det risk att infektionen kan gå över till fostret. Även vid en aktivering av tidigare CMV-infektion kan virus enstaka gånger smitta fostret. Det sker mycket mer sällan än om man får CMV för första gången.

CMV kan överföras från mor till barn under graviditet, förlossning och amning. Risken för den nyfödda att bli allvarligt sjuk av att smittas med CMV efter förlossningen bedöms som låg. Därför rekommenderas amning, även till prematura barn.

Endast 10–15% av barn som smittats av CMV under graviditet har symtom vid födseln, och graden av sjukdom varierar mycket.

Missfall och fosterdöd kan i sällsynta fall bero på CMV. Återkommande missfall har däremot inte kunnat sättas i samband med CMV infektion.

De flesta barn med medfödd CMV infektion saknar sjukdomstecken och är friska. En mindre andel riskerar dock att bli svårt sjuka och/eller utveckla funktionshinder på grund av neurologiska skador. Den vanligaste skadan är hörselnedsättning. I minst 50% av fallen finns hörselnedsättningen redan vid födseln och identifieras då vid hörselscreeningen som omfattar alla nyfödda i Sverige. I resterande fall uppstår hörselskadan först efter födseln. Vanligtvis så debuterar hörselnedsättningen under barnets första levnadsår, men det finns även fall beskrivna där CMV-orsakad hörselskada uppkommit först i 7-8 års ålder.

En annan vanlig neurologisk skada till följd av en medfödd CMV-infektion är balansstörning pga skada i innerörat. Detta kan leda till sen motorisk utveckling och sen gångålder eller ostadig gång.

Även synskada och skelning förekommer hos barn med medfödd CMV-infektion.

Om det nyfödda barnet drabbas av en CMV-infektion är det däremot inte någon fara för funktionsnedsättningar. Det är endast om infektionen överförs under graviditet som den kan utgöra en risk för skador och sjukdom hos barnet.

Om den gravida kvinnan får en CMV-infektion för första gången är risken ca 30-50% att viruset går över till fostret. Får den gravida kvinnan en återfallsinfektion är risken mycket mindre.

Risken för överföring av CMV är sannolikt densamma under hela graviditeten och man tror att CMV-infektionen kan orsaka skador hos barnet under hela fostertiden även om risken för allvarlig skada sannolikt är störst i början av graviditeten.

I en studie som utfördes i Malmö mellan 1977-1986 kunde man se att 0,5 % av de nyfödda barnen var smittade med CMV under graviditeten.

Vid förlossning är det vanligt att CMV kan aktiveras och finnas i förlossningskanalen hos en kvinna som någon gång tidigare haft CMV. Smitta kan då överföras till barnet. Ännu vanligare är att CMV efter ett tag finns i bröstmjölken och överförs till barnet. Barnet blir varken sjukt eller skadat av att smittas under eller efter förlossningen.

Genom upprepade blodprov går det att bestämma om den gravida har en aktuell infektion, och om hon tidigare har eller inte har haft en CMV-infektion.

Det är emellertid endast i speciella fall som man bör utreda en eventuell CMV-infektion under graviditeten. Rutinmässig provtagning görs alltså inte. Om och när utredning av CMV-infektion under graviditet skall göras bör ske i samråd med specialistläkare som har erfarenhet av CMV och görs som regel endast om kvinnan har CMV-liknande sjukdom (se ovan punkt 3).

Om modern visar sig ha en CMV-infektion kan man ta reda på om fostret smittats genom fostervattenprov (amniocentes). Provet kan endast visa om fostret är smittat eller inte. Om fostret är infekterat följer man upp med andra metoder t.ex. ultraljud.

Om mamman har en bekräftad förstagångsinfektion är ändå chansen att barnet inte får några bestående skador mer än 85 %.

Genom urinprov och med blodprov.

Det finns inte någon medicinsk behandling, som kan förebygga eller ta bort CMV under graviditeten. Det finns dock läkemedel som kan ges till det nyfödda barnet om det är svårt sjukt av CMV-infektionen. Nya behandlingsmetoder är under utveckling.

Eftersom det inte finns någon effektiv behandling och det inte heller finns något vaccin som kan skydda mot smitta är det viktigt att försöka undvika att bli smittad av CMV om en är gravid. Spridning av CMV-virus minskas genom god handhygien och genom att undvika att komma i kontakt med barnets kroppsvätskor, bland annat saliven. I vissa länder avråds därför föräldrar att pussa barnet på munnen, använda samma bestick som barnet och att stoppa deras napp i munnen. Tvätta alltid dina händer i minst 20 sekunder efter kontakt med kroppsvätskor, t.ex. efter blöjbyte, matning eller efter att ha snutit barnet.

Gruppen enterovirus delas in i fyra olika arter och innefattar ett hundratal olika virustyper . Några av de infektioner som orsakas av enterovirus och vars namn kanske känns igen är polio och höstblåsor. En del infektioner ingår i de vanliga barnsjukdomarna och saknar namn. Genomgången infektion eller vaccination ger skydd endast mot den aktuella virustypen.

Infektioner orsakade av olika enterovirus är vanliga i vårt land och sprids framför allt under sensommaren och hösten men kan förekomma hela året. I länder med sämre hygienisk standard är enterovirus-infektioner vanligare än i Sverige. Smittspridning sker via vatten, födoämnen, droppsmitta och kontaktsmitta dvs. från person till person. Inkubationstiden (tiden från smitta till sjukdom) för olika enterovirusinfektioner varierar mellan 3-6 dagar. Smittsamt virus finns främst i tarmen men även i svalget hos en individ som har en aktuell infektion oavsett om personen blivit sjuk eller inte. Smittsamt virus kan finnas kvar i flera månader, speciellt i avföringen.

Poliovirus som orsakar polio (barnförlamning) är typer av enterovirus som numera inte förekommer i Sverige tack vare vaccination. WHO förklarade Europaregion Europa fritt från polio 2002. Under senaste åren har fall av polio rapporterats från några få länder i Asien och Afrika. WHO har som mål att globalt utrota polio.

Symtomen vid olika enterovirusinfektioner kan variera mycket. Det vanligaste är att symtomen är mycket lindriga eller att infektionen förlöper symtomfritt.

Feber, halsont, muskelvärk, magbesvär och utslag är symtom som ofta förekommer vid sjukdom. Vissa virustyper ger halsinfektion med små blåsor medan andra typer ger blåsor i mun, handflator och fotsulor (så kallade höstblåsor). Enterovirusinfektioner kan också orsaka hjärnhinneinflammation och i sällsynta fall inflammation i hjärta eller lungor. Enterovirusinfektioner är vanligare hos barn än vuxna.

Den gravida blir vanligen inte sjukare om hon får en enterovirusinfektion än den icke gravida. Sjukdomsbilden vid enterovirusinfektioner är ofta ospecifik och kan felbedömas hos den gravida. Om den gravida har en enterovirus-infektion strax före eller i samband med förlossningen finns det risk för att barnet smittas. Inte sällan uppmärksammas eller igenkänns moderns infektion först om barnet insjuknar.

Risken för att ett foster ska smittas av en enterovirusinfektion under graviditeten är liten och endast i sällsynta fall vara en orsak till fosterdöd. Det finns inget klarlagt samband att infektioner skulle kunna orsaka missfall även om det inte helt kan uteslutas men troligen vore det i så fall ovanligt. .

En infektion i barnets nyföddhetsperiod kan förlöpa utan symtom eller som en lindrig febersjukdom. Infektionen kan i vissa fall bli allvarligare med om symtom uppstår i inre organ, såsom hjärnan, hjärtat, lungor eller levern.

Enterovirusinfektioner hos gravida strax före eller i samband med förlossningen kan leda till att barnet smittas. Den gravida har då inte hunnit svara på infektionen genom att bilda antikroppar som kan skydda barnet mot smitta eller mildra sjukdomen. Detta kan leda till att barnet blir sjukt i en allvarlig infektion. Om barnet smittas med enterovirus efter födelsen och insjuknar efter andra levnadsveckan eller senare blir sjukdomen oftast lindrigare. Hos för tidigt födda barn är riskerna större jämfört med fullgångna barn då de har ett sämre immunförsvar. Både mor och barn som har en enterovirusinfektion är smittsamma. För att undvika utbrott med enterovirus på BB eller nyföddhetsavdelningar är det viktigt att mor eller barn som har en misstänkt infektion isoleras från andra patienter. Barnet får amma.

Enterovirusinfektioner är vanliga. De vanligaste typerna drabbar oss under barnaåren och nästan alla vuxna har antikroppar mot de vanligaste virustyperna. När det kommer nya typer av enterovirus är emellertid även vuxna mottagliga för infektioner. Nya utbrott är vanligast under sensommar-höst men har förekommit även vintertid. Någon tillförlitlig statistik saknas, smittrisken varierar dock från år till år i olika delar av Sverige. Riskerna för smitta under graviditet med påföljande allvarliga problem är liten även under år med epidemisk spridning. Smittrisken är sannolikt något större vid resa till länder med sämre hygienisk standard.

Den okarakteristiska sjukdomsbilden kan göra att det svårt att känna igen dessa infektioner. Feber, huvudvärk ofta magont med eller utan utslag bör leda tanken till möjlig enterovirusinfektion.  Om det finns sjukdomsfall med blåsor i munnen och på händer och fötter hos någon familjemedlem eller i omgivningen, eller blåsor i blöjregionen hos något barn i omgivningen så är detta viktiga upplysningar och ledtrådar när diagnosen enterovirusinfektion skall misstänkas.

För att få reda på om det är en enterovirusinfektion måste det skickas prov till mikrobiologiskt laboratorium. Prov kan tas från bakre delen av näsan, svalg, avföring, eller eventuella blåsor och vid hjärnhinneinflammation även på ryggmärgsvätska.

Enterovirusinfektion hos fostret kan påvisas med fostervattenprov (amniocentes). Provtagning på fostret vid enterovirus hos den gravida är dock ovanligt.

Enterovirus kan påvisas med prov från bakre delen av näsan, svalg, avföring, blod, eventuella blåsor och ryggmärgsvätska.

Vaccin finns mot polio men mot övriga enterovirus-infektioner finns för närvarande inget vaccin eller beprövad antiviral terapi (läkemedel mot virus). Sverige har vaccinerat mot polio i mer än 50 år. Vid resa till länder där poliosmitta fortfarande kan finnas bör en ha ett fullgott skydd (jämför kapitlet om vaccinationer). Vaccination med avdödat poliovaccin kan ges under graviditet. Gravida med en enterovirusinfektion i slutet av sin graviditet skall skötas av specialistläkare. Finns enterovirus-liknande sjukdom i den egna familjen skall detta meddelas detta vid ankomst (eller dessförinnan) till förlossning/BB för att minska risken för att smittan sprids på avdelningen.

Förebyggande åtgärder för att undvika att smittas med enterovirus är följande råd:

• God handhygien speciellt i samband med toalettrutiner och blöjbyte vid vård av spädbarn.

• Vid utbrott av enterovirus-infektioner på tex. förskolor är det extra viktigt med en god hygien och skärpt handhygien. Andra åtgärder är vanligen inte meningsfulla eftersom smittrisk samtidigt finns ute i samhället. Vuxna är dessutom ofta immuna mot en hel del typer.

• Insjuknar vuxna i omgivningen med misstänkt eller säkerställd enterovirusinfektion så undvik om möjligt att träffa personer i närmiljö inomhus.

• Anhöriga med misstänkt enterovirusinfektion bör undvika att träffa en höggravid och/el. nyförlöst och det nyfödda barnet.

Gonorré är en infektion som orsakas av en bakterie (Neisseria gonorrhoeae, gonokock).

Gonorré är en sexuellt överförd infektion/STI som smittar genom samlag och oralsex. Om en gravid kvinna har gonorré kan barnet smittas efter vattenavgång och under förlossningen.

Gonorré är en relativt ovanlig infektion i Sverige, men man ser en ökning av antalet fall sedan början av 2000-talet. Sedan 2009 har ökningen varit stor och under 2021 anmäldes drygt 2700 fall. Störst ökning ses i gruppen män som har sex med män men ökningen ses även bland heterosexuella män och kvinnor. Inga aktuella undersökningar finns på antal gonorréfall hos gravida.

Inkubationstiden är kort, 2-10 dagar. Gonorré behöver inte ge några symtom alls och cirka hälften av kvinnorna som har gonorré är symtomfria. Gonorrébakterien fäster sig speciellt i livmoderhalsen, urinröret och i halsen. Kvinnor kan därför få symtom som flytningar, urinrörsinflammation med sveda när en kissar, smärtor och molvärk i underlivet. Svalggonorré är oftast symtomfri. Gonorré kan även sprida sig till äggledarna som i sin tur kan ge upphov till utomkvedshavandeskap, infertilitet och kroniska buksmärtor. Män får vanligtvis urinrörsinflammation som kan sprida sig till prostata och bitestiklar. I sällsynta fall kan gonorré orsaka blodförgiftning, led- och ögoninfektion.

Upp till 80% av de gravida kvinnorna med gonorré har inga symtom alls. I övrigt är symtomen som hos icke-gravida. Infektion i livmodern efter förlossningen är vanligare hos kvinnor med gonorré. Det finns även en risk för förtidig förlossning.

Om det nyfödda barnet smittas med gonorré och inte behandlas kan barnet få ögoninfektion med risk för blindhet.

Smittoöverföring från gravid kvinna till barn sker under förlossningen. Cirka 30-35% av barnen vars moder har gonorré får ögoninfektion som utvecklas ganska snabbt efter födelsen.

Gonorré påvisas oftast med prov från slidan, urinröret, livmoderhalsen, men även prover från ändtarmen och svalget kan tas.

Gonorréprover hos fostret brukar inte tas eftersom fostret/barnet inte smittas innan förlossningen.

Hos nyfödda tas prover för gonorré från ögon eller svalg. Ibland kan prov även behöva tas från blod, ryggmärgsvätska och ledvätska, beroende på barnets symtom.

Gonorré hos den gravida kvinnan eller barnet behandlas med antibiotika. Kvinnans partner skall också behandlas vid konstaterad infektion. Efter behandling tas nytt bakterieprov för att kontrollera att infektionen läkt ut.

Kondom är ett relativt säkert skydd mot gonorré och andra sexuellt överförbara infektioner. För att vara skyddad är det viktigt att kondomen är hel och används under hela samlaget.

Att tidigt upptäcka och behandla gonorré hos den gravida kvinnan är det mest effektiva sättet att förhindra att det nyfödda barnet smittas. Tidig behandling förhindrar och minskar också risken för följdsjukdomar. Vid misstanke om infektion ska man tala med sin barnmorska/läkare på BMM som kan ta ett prov. Gonorré skall anmälas enligt smittskyddslagen och partnerspårning görs av behandlande läkare. Det är viktigt att sexpartners kommer till läkare för provtagning och behandling.

Grupp A streptokocker (GAS, Streptococcus Pyogenes) är en bakterie som är vanligt förekommande och finns framförallt i svalget.

Grupp A streptokocker smittar genom kontakt person till person. Smittobäraren kan ofta vara utan symtom eller ha en lätt halsinfektion. Smittspridning sker främst hos småbarn och skolbarn där cirka 10-20% är bärare av bakterien utan att vara sjuka. Hos vuxna förekommer Grupp A streptokocker i lägre frekvens. Allvarliga infektioner är ovanliga.

Grupp A streptokocker ger ofta lindiga infektioner hos mindre barn som svinkoppor (impetigo) och hos skolbarn och vuxna halsont/halsfluss.Grupp A streptokocker kan också orsaka scharlakansfeber hos barn.Vanligaste hudinfektionen av GruppA streptokocker är rosfeber(erysipelas). Den kan bli allvarlig och angripa muskler, hud, leder, lungor, hjärnhinnor samt orsaka blodförgiftning. Infektionen kan då bli livshotande och leda till chock och död. Till Smittskyddsinstitutet rapporterades år 2010, 360 fall och år 2011, 402 fall av allvarlig Grupp A Streptokock infektion. Fall av klassisk barnsängsfeber (GAS infektion i livmodern efter förlossning)/ rapporteras endast 4-6 gånger årligen.

Förr i tiden var det vanligt med barnsängsfeber orsakad av GAS . Efter att bra hygienrutiner med främst handhygien införts och man kunde behandla infektionen med penicillin, har allvarliga fall av barnsängsfeber minskat betydligt. Under graviditet är infektionen sällsynt och det är främst efter förlossningen som infektion med Grupp A Streptokocker kan ge en infektion i livmodern (endometrit). Det är en större risk att få en GAS-infektion om kvinnan blivit kejsarsnittförlöst eller blivit klippt i underlivet än vid okomplicerad vaginal förlossning.

Vid en infektion får den nyförlösta kvinnan:

·         Feber.

·         Buksmärta ofta diffusa och varierande.

·         Ibland ömhet över livmodern.

·         Ibland illaluktande avslag.

Om inte kvinnan behandlas snabbt kan infektionen sprida sig till blodet och bli livshotande.

Det är mycket ovanligt att barnet smittas. Ibland kan bakterien infektera naveln men det är sällsynt med allvarlig infektion som blodförgiftning. Blodförgiftning med grupp A Streptokock drabbar i Sverige är 2-3 nyfödda/år. Tecken på en sådan allvarlig infektion är: slöhet, matvägran, utspänd buk, feber, andningssvårigheter och hudutslag.

Genom att vid en gynekologisk undersökning göra en bakterieodling på avslaget (blödning efter förlossningen) eller från livmoderhalsen. Det kan också vara aktuellt att odla från operationssåret vid kejsarsnitt, urinen, svalget och/eller blodet.

Med bakterieodling taget från naveln, näsan, hörselgången och om barnet har någon hudskada.

Grupp A streptokocker behandlas med antibiotika oftast pencillin.

Noggrann handhygien före och efter toalettbesök samt innan och efter barnskötsel. Dessutom är även god hygien efter förlossningen viktigt för att undvika endometrit. Kvinnan bör duscha av underlivet dagligen, byta binda ofta och hon bör inte bada eller använda tampong så länge hon har avslag. Den nyförlösta kvinnan bör omedelbart kontakta sjukvården om hon får hög feber, illaluktande avslag och smärtor i/över livmodern efter hemkomsten från BB. Anhöriga ska inte besöka BB-avdelningen med halsont/halsfluss eller med annan infektion som svinkoppor, rosfeber eller scharlakansfeber.

Hepatit A (epidemisk gulsot) orsakas av ett levervirus vilket ger inflammation i levern. 

Hepatit A smittan utsöndras genom tarmen och smittspridning sker från person till person och via födoämnen och vatten som förorenats. Hepatit A kan också överföras via smittat blod men är mer ovanligt. Handhygien, inte minst efter toalettbesök samt vid all mathantering, är A och O när det gäller att komma tillrätta med fortsatt smittspridning. I Sverige är det en sjukdom som man oftast får i samband med utlandsresor. Hepatit A finns spridd över hela världen. Vanligt förekommande i alla Subtropiska och tropiska områden, områdena söder och öster om Medelhavet samt i Östeuropa. Ovaccinerade barn som besöker släktingar i länder utanför Europa är en särskild riskgrupp att identifiera för att förhindra smittspridning inom förskola/skola efter återkomst till Sverige. Utbrott kopplade till livsmedel med konsumtion av t.ex. dadlar eller frysta utländska bär har under vissa år givit ett större antal fall i Sverige.
 

Hepatit A smittar cirka två veckor före samt två veckor efter debut av gulhet. Hepatit A är en anmälningspliktig sjukdom enligt lag. De senaste 5 åren har det rapporterats ca.90-120 fall/år till Smittskyddsinstitutet.

Tiden från smitta till symtom är 2-6 veckor. Nyfödda och småbarn som är yngre än 5 år har oftast inga symtom. Hos den vuxne förekommer mer symtom. Sjukdomen börjar oftast med en kort period av influensaliknande symtom. Trötthet är ett vanligt symtom. Därefter kommer gulheten som varar i cirka 1-3 veckor. Genomgången sjukdom ger livslångt skydd (immunitet). Hepatit A leder aldrig till kronisk sjukdom.

Liksom vid andra akuta infektionssjukdomar, finns en viss ökad risk för missfall, för tidig förlossning eller låg födelsevikt hos barnet vid akut hepatit A infektion hos den gravida kvinnan. Det finns ingen risk att en gravid kvinnan skulle utveckla ett svårare sjukdomsförlopp vid insjuknande i akut hepatit A.

Hepatit A hos barn yngre än 5 år är oftast utan symtom. Fosterskador och infektion hos fostret finns inte beskrivet.

Det finns idag inga belägg för att nyförlöst kvinna med akut Hepatit A behöver avrådas från att amma. 

Risk för smittoöverföring till barnet finns endast om modern befinner sig i smittsam fas av sin hepatit A i samband med förlossningen.

Hepatit A påvisas med blodprov där man kan se om infektion är akut eller genomgången tidigare.

Infektionen kan påvisas med blodprov.

Behandling mot hepatit A virus finns inte. Men däremot finns profylax med vaccin mot hepatit A, och efter två doser blir man skyddad mot smitta i 20 år. Det är ett avdödat virusvaccin som nu har använts i så stor omfattning att risken med vaccinering under graviditet betraktas som försumbar.
Vaccinering mot hepatit A har övervägande fördelar mot att ge gammaglobulin. Hepatit A vaccin kan också använda om man blivit utsatt för smitta och ska ges inom 14 dagar efter exponering.

Kombinationsvaccin mot hepatit A och B finns och kan ges den kvinna som samtidigt löper risk att smittas med hepatit B.

Om man är gravid och ska resa till länder med hög förekomst av Hepatit A bör man vaccinera sig mot Hepatit A God handhygien och toaletthygien är viktigt. Vid resor till områden/länder med sämre hygienisk standard är det viktigt att vara försiktig med dricksvatten. Har man inte tagit någon profylax och blivit utsatt för Hepatit A-smitta kan man vaccinera sig inom 14 dagar efter exponering för smittan. Om man har Hepatit A skall behandlande läkare göra anmälan enligt smittskyddslag samt smittspårning skall göras. Kvinnan skall få hygieninformation och råd, och omhändertagande sker oftast på infektionsklinik.

Hepatit B orsakas av ett levervirus. Infektionen orsakar inflammation i levern som kan bli kronisk och med risk för framtida leverskada. 

Hepatit B har en världsomfattande spridning och det finns mer än 350 miljoner bärare av Hepatit B-viruset. Hepatit B är mycket utbrett framförallt i Asien, Afrika och Östra Europa. I Latinamerika och Sydeuropa är några få procent av befolkningen hepatit B-bärare och i Skandinavien endast 0,05-0,1 %.
 

I Sverige är hepatit B en ovanlig sjukdom utanför riskgrupper som intravenösa missbrukare och invandrare som kommer från länder med hög hepatit-B förekomst.
 

Smittan sker genom blod, sexuell kontakt, intravenöst missbruk och från mor till barn, oftast under förlossningen. Om man har en kronisk hepatit B-infektion kan graden av smittsamhet variera mycket. Det finns risk att bärarskapet och smittsamheten kan bli livslång. Hos de flesta vuxna kommer dock hepatit B-infektionen att läka ut. Om en vuxen smittas av hepatit B kommer endast 5 % att få en kronisk sjukdom, bli bärare av virus och smittsamma. Blir däremot fostret och det nyfödda barnet smittad kommer 90 % av dessa barn bli kroniska bärare med stor risk för framtida leverskada och levercancer.
 

Mellan åren 2013-2017 rapporterades årligen cirka 1600-2000 fall med hepatit B varav akut hepatit B utgjordes av 5-10%. Majoriteten av fall med kronisk hepatit B i Sverige utgörs av personer som är smittade före ankomst till Sverige och antal nya fall i landet är således beroende av det aktuella migrationsläget.

Inkubationstiden varierar mellan 2-6 månader. Nyfödda och barn yngre än 5 år är oftast utan symtom. Vuxna får symtom i cirka hälften av fallen. Symtomen kan vara trötthet, muskel och ledvärk, feber, klåda, illamående, dålig aptit, gulsot (hud och ögonvitor gulfärgas). Risk för framtida leversjukdom finns. Risken för att få en kronisk infektion är större ju yngre man är när man blir smittad med hepatit B.

Hepatit B orsakar vanligtvis inga ytterligare komplikationer hos den gravida kvinnan jämfört med den icke gravida. Risk för spontanabort och prematurbörd kan dock öka vid akut hepatit, liksom vid andra akuta infektionssjukdomar.

Det är mycket ovanligt att fostret smittas under graviditeten. Risken för att barnet smittas föreligger framförallt i samband med födelsen. Barn som insjuknar under spädbarnsåldern har som regel inga symtom. Barn till mödrar som är hepatit B-bärare får ammas när det vaccinerats mot hepatit B.

Se även under punkt 5. Risken för om barnet skall bli smittat är beroende på hur smittsam moderns infektion är, och hos akut sjuka och kroniska bärare varierar smittrisken från 10-90 %. För att undvika risken för smittoöverföring från mor till barn ges i Sverige vaccin mot Hepatit B och ibland immunglobulin (antikroppsmedicin) till barnet efter födelsen. I vissa fall kan kvinnans hepatit B infektion behandlas under graviditeten för att ytterligare minska risken för smitta till barnet under förlossningen. Med det åtgärdsprogram som finns för gravid kvinna med hepatit B och hennes barn, är risken för att barnet skall få hepatit B är mycket liten.

Genom blodprov kan man påvisa om infektionen är akut, kronisk eller utläkt och bedöma vilken smittsamhetsgrad kvinnan har. 

Hepatit B påvisas ej under graviditeten. 

Genom blodprov.

Kvinna som har risk att utsättas för smitta under graviditeten (ex. kvinna med hepatit B smittsam sexualpartner eller kvinna som utsatts för blodsmitta med hepatit B) kan skyddas genom vaccination - om möjligt redan före graviditeten. 
Om hon samtidigt har risk att också smittas med hepatit A kan hon få vaccin som ger skydd mot såväl hepatit A som hepatit B (se hepatit A kapitlet). 
 
Gravida kvinnor som redan har hepatit B är inte hjälpta av vaccin. Det finns i Sverige ett utarbetat handlingsprogram avseende provtagning, behandling och uppföljning för mor och barn för att hindra att barnet blir smittat. 
Barn till mödrar med (akut eller kronisk) hepatit B och är virusbärare vaccineras, och i vissa fall ges även immunglobulin (antikroppar), vid födelsen för att hindra att smitta förs över till barnet. Barnet skall senare följas upp med ytterligare vaccinationer via barnhälsovården.
Barn till moder som har en utläkt hepatit B (har antikroppar men inte virus) behöver inte behandlas eller följas upp. 
För den kvinna som har en kronisk hepatit B finns idag möjlighet att behandla hepatit B med ett flertal olika läkemedel då hon inte är gravid. Behandling till kvinnan under graviditet och förlossning är oftast inte aktuell, men kan övervägas i speciella fall vid mycket höga virusnivåer hos den gravida kvinnan. Då i syfte att minska virusnivåerna och därmed risken för överföring till barnet.

Sedan 2004 erbjuds alla gravida kvinnor screeningsprov avseende Hepatit B på barnmorskemottagningen enligt gällande föreskrift från Socialstyrelsen. Om kvinnan har hepatit B görs utredning om smittsamhetsgrad och kvinnan får rådgivning och uppföljning. Om partner/barnafadern är hepatit B–bärare skall kvinnan om möjligt helst vaccineras innan en graviditet. Om det inte skett skall kvinnan vaccineras efter förlossningen och behandlande läkare bör ta ställning till om även barnet skall vaccineras. 
 

Hepatit B är i Sverige en anmälningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen. Om man har hepatit B skall behandlande läkare göra anmälan enligt smittskyddslag samt se till att smittspårning utförs. Kvinnan skall få hygieninformation och råd, och omhändertagande sker oftast på infektionsklinik. Se också under punkt 10.

Andelen av den yngre befolkningen i Sverige som är vaccinerad mot hepatit B varierar. Från 2005 erbjöds alla barn vaccin som hade minst en förälder med ursprung från högendemiskt område. Hepatit B vaccin ingår fortfarande inte i det allmänna svenska barnvaccinationsprogrammet, men redan 2011 började regionerna lokalt att införa erbjudande om vaccin och sedan 2016 erbjuds alla barn automatiskt vaccin mot hepatit B när de deltar i det allmänna barnvaccinationsprogrammet.

Hepatit C orsakas av ett virus som kan ge en kronisk infektion i levern med risk för framtida leverskador.

Hepatit C smittar framförallt genom kontakt med infekterat blod och blodprodukter, via intravenöst missbruk, sexuell kontakt, samt från mor till barn under graviditet och förlossning. Innan det fanns möjlighet att testa givarblod för hepatit C förekom smitta via blodtransfusion. Den vanligaste smittvägen i Sverige idag är via intravenöst missbruk. Risken för smitta vid sexuell kontakt bedöms som liten. Smittsamheten kan variera beroende på hur hög virusmängden är i blodet hos den enskilde individen.
 

Hepatit C virus förekommer över hela världen och man räknar med att det finns ca 58 miljoner bärare av Hepatit C.

Inkubationstiden är 6-8 veckor. De flesta har inga symtom i samband med insjuknandet. Ett fåtal känner sig trötta och endast 15 % har gulsot. Av dem som får akut Hepatit C-infektion får ca 70-80 % en kronisk leverinfektion med risk för att efter cirka 10 år utveckla leverskada och framtida allvarlig leversjukdom. En Hepatit C- infektion kan också läka ut och det har visat sig att vissa patientgrupper, tex barn och missbrukare, har bättre förmåga att läka ut sin infektion (ca 30-50%).
Med blodprov kan man idag påvisa om en person bär på hepatit C och är smittsam eller inte.

Graviditet verkar inte påverkas av hepatit C infektion eller medföra ett allvarligare sjukdomsförlopp hos den gravida kvinnan. Om kvinnan bedöms ha hög smittsamhet bör man undvika ingrepp såsom fostervattenprov och skalpblodprovtagning då detta kan innebära en risk för smittöverföring till fostret. Kvinnan kan amma sitt barn, då man inte sett någon ökad smittrisk vid amning jämfört med flaskmatning.

Det finns ingen risk för skada på fostret om modern har en Hepatit C. Däremot kan Hepatit C-infektion föras över till fostret eller barnet från modern under graviditeten eller förlossningen. Om barnet smittats med Hepatit C är infektionen hos barnet oftast utan symtom. Den kan läka ut men kan också bli kronisk.

Risken för att modern skall smitta fostret eller barnet är låg, cirka fem procent. Risken förefaller vara som störst i samband med förlossningen. Risken är något ökad om modern har akut Hepatit C- infektion under slutet av graviditeten och/eller om hon har höga virusmängder vid förlossning. Risken för smittöverföring är också högre om kvinnan har samtidig HIV-infektion. Studier visar ingen minskning av överföringsrisken vid kejsarsnitt jämfört med vaginal förlossning.

Barnet undersöks med blodprov. Virusmarkörer kan av och till påvisas i blodet hos smittade barn de första månaderna efter födelsen. Vanligen kan man inte slutligen avgöra om barnet smittats eller inte förrän vid 1-1,5 års ålder, eftersom antikroppar från modern finns kvar hos barnet upp till 18 månaders ålder.

Vaccin finns inte. Det finns idag möjlighet att behandla Hepatit C med ett flertal olika direktverkande antivirala läkemedel, men behandling under graviditet och förlossning är för närvarande inte aktuell. Hepatit C- infektion kan även läka ut spontant. De nya effektiva direktverkande antivirala läkemedlen är godkända för behandling av barn från 3 års ålder.

Prov för Hepatit C tas inte rutinmässigt på mödravården utan görs med så kallas riktad screening. Det innebär att prov för hepatit C bör erbjudas på indikation. Dessa indikationer utgörs bland annat av gravid kvinna med tidigare eller pågående missbruk, partner med hepatit C, kvinna som fått blodtransfusion utomlands, kvinnan som kommer från ett land där hepatit C är vanligt. En kvinna kan även begära testning på mödravården för att hon önskar det, och någon orsak behöver inte uppges.

Smittöverföring via bröstmjölk är osannolik, så barnet kan ammas
Om en person har Hepatit C skall behandlande läkare göra anmälan enligt smittskyddslagen samt se till att smittspårning görs. Kvinnan skall få hygieninformation och råd. Alla patienter med konstaterad kronisk hepatit C infektion ska bedömmas av infektionsspecialist för möjlighet till behandling med direktverkande antivirala läkemedel. För en gravid kvinna med hepatit C blir det aktuellt först efter avslutad graviditet.

Herpes orsakas av ett virus. Detta finns i två typer, herpes simplex typ 1 och herpes simplex typ 2.
Herpes typ 1 finns oftast på läpparna och i munnen och herpes typ 2 förekommer främst på könsorganen. Under senare år har typ 1 orsakad genital herpes ökat. Nya undersökningar talar för att genital herpes i 30-50% av fallen orsakas av typ 1.
Efter en primärinfektion (förstagångsinfektion) kan infektionen finnas kvar latent (slumrande) i kroppen och kan senare blomma upp igen till exempel vid förkylning eller graviditet.

Inkubationstiden är 1-7 dagar. Den som inte tidigare haft herpes smittas.
Herpes typ 1 och 2 smittar på samma sätt, genom att slemhinnor eller skadad hud kommer i kontakt med vätskan i herpesblåsan eller herpessåret. Smittsamheten är störst vid en primärinfektion.

Vid en primärinfektion (förstagångsinfektion) i könsorganen kvarstår risken för smitta vid samlag i flera veckor efter det att blåsorna läkt. Kvinnan kan ha herpesvirus på livmoderhalsen, hud och slemhinnor runt slidöppningen.

Vid primär munherpes är smittsamheten på samma sätt hög och kvarstår en tid efter det synliga förändringar läkt.

Vid recidiv (återfalls) infektion är smittsamheten mycket mindre och kvarstår då endast några dagar. Man märker dock inte alltid att man får recidiv.

Herpesviruset förstörs av tvål, vatten, olika desinfektionsmedel och tål inte heller att torka.
I Sverige har cirka 70% av de gravida kvinnorna haft herpes typ 1 (munherpes). Herpes typ 2 (genital) har cirka 15-30% haft, men det är endast cirka en av fem kvinnor som vet om det.

En herpesinfektion kan även första gången förlöpa utan tydliga symtom och man behöver inte alltid få blåsor. Symtomen kan vara alltifrån lindriga till svåra.  Symtomen vid herpes typ 1 (munherpes) är ofta lindriga men man kan också få besvärliga munsår, blåsor i munnen och ibland även feber.
Symtomen vid genital herpes varierar också mycket. Endast en av tre kvinnor har typiska symtom: spridda blåsor och sår i underlivet som kan vara smärtande. Man kan även få andra symtom som urinvägsbesvär, svullna lymfkörtlar, flytningar, klåda och feber.
Ofta kan ett recidiv (återfall) föregås av en kliande och brännande känsla, ofta på samma ställe varje gång. Symtomen vid en recidivinfektion är oftast lindrigare än vid en primärinfektion.

Antalet återfall varierar mellan olika personer och även vid olika tidpunkter hos samma person. Det är vanligast att man har tätare utbrott närmaste tiden efter en primärinfektion.
En del kan kanske ha endast ett igenkännbart herpes utbrott. Andra känner inte av den primära infektionen men får senare påtagliga symtom vid recidivinfektion med herpes.

Symtomen vid herpes skiljer sig inte hos en gravid kvinna från en icke gravid. Återfall är dock vanligare under graviditet. Ofta kan återfallet vara mycket lindrigt (t.ex. endast en kliande spricka i huden).
Vid en genital herpesinfektion finns risk för smittöverföring till barnet i samband med förlossningen.

Herpesinfektion hos barnet är mycket ovanligt trots att herpes recidiv hos gravida kvinnor är mycket vanliga.
Om barnet smittas med herpes kan det få allt ifrån en mycket lindrig till allvarlig infektion. Infektion kan yttra sig som lättare symtom från ögon, eller blåsor på huden och i munnen. Men barnet kan också bli svårt sjukt i en allmänt spridd infektion under första levnadsveckan eller t o m få hjärninflammation som kan debutera med krampanfall mellan 2:a – 6:e levnadsveckan. Krampanfallet kan föregås av någon dags feber, matvägran eller trötthet hos barnet. Bara 60% av de sjuka barnen har synliga blåsor som leder tanken till herpesinfektion.
För att undvika framtida skador hos barnet är det viktigt att upptäcka infektion och behandla barnet så tidigt som möjligt.

Spridning av herpes till fostret under graviditeten är mycket sällsynt.
Den största risken är att barnet smittas under förlossningen eller under de första levnadsveckorna.
Vid en genital primärinfektion hos modern under förlossningen är risken att smitta barnet stor. Barnet har då inte hunnit få något skydd (antikroppar) från modern.
Vid en recidivinfektion är risken för att barnet skall smittas låg då barnet har fått ett skydd av antikroppar från modern, och dessutom är moderns smittsamhet lägre eftersom mindre mängd virus då utsöndras.

Herpesvirus kan påvisas genom provtagning från herpesmisstänkta förändringar såsom blåsor, sår eller sprickor på huden runt könsorganen. Genom blodprov kan man avgöra om kvinnan har primär eller recidivherpes.

Påvisning av herpes hos fostret kan göras men utförs sällan eftersom det är väldigt ovanligt att fostret smittas under graviditeten.

Med prov från svalg, näsa, ögon och från eventuella blåsor hos det nyfödda barnet.

Herpes kan behandlas med medel mot herpesvirus (antiviral terapi), vilket förkortar sjukdomsförloppet och lindrar symtomen men det botar inte själva herpesinfektionen. De antivirala medlen (Acyclovir, Valacyclovir) har inte visat sig vara farliga för fostret. Har kvinnan behandlats i början av graviditeten är detta därför inget skäl till oro eller för abort.
Om kvinnan har flera utbrott under graviditetens sista månad kan antiviral terapi ges i förebyggande syfte den sista veckan före och under förlossningen.
Hur kvinnan skall förlösas om hon har en pågående infektion i samband med förlossningen måste bedömas individuellt. Vid primärinfektion i samband med förlossningen bör kvinnan behandlas med antiviral terapi och förlossning med kejsarsnitt kan bli aktuell för att förhindra smitta till barnet. Vid en recidivinfektion i samband med förlossningen är risken för smitta till barnet låg då modern har skyddande antikroppar. Vaginal förlossning är vanligt men kejsarsnitt kan ibland övervägas.

Under graviditeten

• Får man herpesmisstänkta förändringar (sår eller blåsor) runt könsorganet under graviditeten skall man informera sin barnmorska och läkare. Det är speciellt viktigt om det är kort tid kvar till förlossningen.
• Detsamma gäller om kvinnan får blåsor i eller kring munnen för första gången under graviditeten. Det är speciellt viktigt om det är kort tid kvar till förlossningen.
• Om partnern har genital herpes och den gravida kvinnan själv inte vet om hon har eller har haft herpes, bör man ta prov för att undersöka om den gravida kvinnan inte haft infektionen trots att hon själv inte haft några tydliga symtom.
  Dock kan man leva tillsammans många år utan att bli smittad. Visar det sig att kvinnan inte haft herpes är det viktigt att hon skyddar sig. Avhållsamhet under pågående herpesinfektion och kondomanvändning under hela graviditeten kan förhindra primärinfektion hos den gravida kvinnan.

Efter förlossningen

• Om modern får en primärinfektion med herpes efter barnets födelse ska hon behandlas med antivirala medel och vara noggrann med handhygienen, ha egna handdukar och inte pussa barnet. Hon ska inte heller ha nära kontakt med gravida kvinnor eller andras spädbarn.
• Smittrisken från mor till barn är mycket liten om modern får en recidivinfektion efter förlossningen. Så länge modern har blåsor eller sår som vätskar ska hon vara noggrann med hygien och kontakt som ovan.
• Att amma går bra utom om modern har herpesförändringar på brösten.
• Personer i den nära familjen som har en pågående herpesinfektion (typ 1-munherpes) ska informeras om att vara noggranna med att tvätta händerna och inte pussa det nyfödda barnet.

Hiv (humant immunbristvirus) är ett retrovirus som orsakar hiv-infektion. 
Hiv-infektionen läker inte, utan den som blir smittats bär på viruset resten av livet. HIV påverkar immunförsvaret - kroppens naturliga försvar mot infektioner. När immunförsvaret med tiden blir kraftigt försvagat och kroppen angrips av vissa livshotande infektioner kallas det att man har man utvecklat AIDS (acquired immunodeficiency syndrome/ förvärvat immunbristsyndrom).

Hiv smitta finns i blod och andra kroppsvätskor. Man kan bli smittad genom sexuell kontakt, smitta kan också överföras genom smittat blod till exempel vid intravenöst missbruk med delande av sprutor, stick och skärskador i vården och från mor till foster/barn i samband med graviditet, förlossning och amning. Sexuell överföring av hiv är den vanligaste smittvägen. Smitta från mor till barn under graviditet och förlossning är den näst vanligaste smittvägen av hiv.                                                                        

En hiv-positiv person är kronisk virusbärare och är därmed också smittsam. Smittsamheten varierar beroende på hur höga virusmängder man har i blodet. Vid en primärinfektion (första infektionsperioden efter det man blivit smittad) och vid AIDS är smittsamheten högre. Risken att smittas ökar om en stor mängd virus överförs och är därför också högre om en stor volym smittad kroppsvätska överförs. Risken för sexuellt överförd hiv ökar om personen samtidigt har en annan sexuellt överförbar sjukdom som t.ex. genital herpes. Hiv smittar inte vid vanliga sociala kontakter. Risken för sexuell överföring av hiv vid välbehandlad hiv-infektion och avsaknad av andra könssjukdomar är minimal.

Antalet nysmittade ökade varje år fram till slutet av 1990-talet, men har därefter stadigt minskat.


Hiv finns spritt över hela världen. Under 2016 uppskattade UNAIDS att 36,7 miljoner människor i världen levde med hiv. Av de infekterade är ca 50 % kvinnor.

                                                                                                          
De flesta smittade finns i Afrika söder om Sahara men flera länder i Sydostasien och forna Sovjetunionen har också en förhållandevis hög förekomst. I Sverige uppskattas antalet hiv-infekterade till ca 7000. Av dessa är ungefär 170 barn och ungdomar upp till 18 år.

Hiv-diagnosen ställs oftast med hjälp av blodprov, hiv-test, där man upptäcker antikroppar mot detta virus. Hiv-testerna som görs i vårt land är mycket tillförlitliga. 

Inkubationstiden för hiv är mellan 1 och 6 veckor.

Hos hälften av de hiv-smittade debuterar hiv-infektionen med feber, halsont, svullna lymfkörtlar och utslag några veckor efter det att de har smittats, så kallad primärinfektion, medan de andra inte märker någonting.

Ofta fortsätter den som smittats med hiv att vara utan sjukdomssymtom under många år. De hiv-infekterade är emellertid hela tiden mer eller mindre smittsamma. Så småningom kommer tecken på ett försvagat immunförsvar med olika symtom som uttalad trötthet, feber, hosta, viktminskning, svettningar, svampinfektioner, lunginflammationer och herpesinfektioner.
hiv-infektionen leder i en senare fas till AIDS då man får så kallade opportunistiska infektioner. Det är infektioner från parasiter, svampar, virus och bakterier som vi normalt har i vår omgivning utan att bli sjuka. Även tumörer, livmoderhalscancer och mentala förändringar kan förekomma vid AIDS.

Efter cirka tio år har cirka hälften av de hiv-positiva insjuknat i AIDS om de inte fått någon behandling.   

Sedan 1996 finns det effektiv behandling mot hiv-infektion. Där resurser för behandling finns och är tillgängliga för alla med hiv är hiv en kronisk sjukdom, med en förväntad levnadsålder väsentligen likställd med en icke hiv-infekterad.

Graviditeten har ej visats ha någon försämrande inverkan på hiv-infektionen hos kvinnor som är symtomfria och bara har ett måttligt påverkat immunförsvar. Hos kvinnor med en mer uttalad hiv-infektion finns däremot risk för komplikationer vid en graviditet, med en ökad risk för infektioner hos kvinnan och barnet, missfall och för tidig födsel. Förekomsten av allvarliga komplikationer under graviditeten är låg om den hiv-infekterade kvinnan är välbehandlad. Den gravida kvinnan bör därför kontrolleras regelbundet under graviditeten av gynekolog och hiv-specialist.

Det finns inget som tyder på att hiv-infektionen ger några fosterskador eller missbildningar hos barnet. Däremot finns en risk att fostret/barnet blir smittat av hiv under graviditeten, förlossningen och amningen. En mindre andel av de barn som blivit smittade blir sjuka under de första månaderna och åren i olika infektioner. Övriga barn uppvisar inga symtom och utvecklas normalt under flera år, ibland ända upp i vuxen ålder. Noggranna kontroller och uppföljning av barnen från födelsen är viktigt.

Viktigt är att de barn som infekterats med hiv får behandling så snart de behöver. Hiv-behandling av de barn som är hiv-infekterade minskar infektionskomplikationerna. De infekterade barn som får modern hiv behandling kan i stort sett leva ett symtomfritt liv, växa och utvecklas normalt och förväntas uppnå motsvarande ålder som icke hiv-infekterade.

Utan antiviral behandling är hiv överföring risken från kvinnan till fostret/barnet 15-40 % under graviditet, förlossning och amning.

Om barnet föds osmittad är risken för smittoöverföring via amning ca 15 % vilket gör att man i Sverige liksom i alla andra länder, där flaskuppfödning är säker, avråder modern från att amma. Enligt föreskrift från Socialstyrelsen från 1986 skall en hiv-infekterad moder inte amma sitt barn.

Av de barn som smittas av icke ammande mödrar blir 40 % smittade under graviditeten och då oftast i slutet av graviditeten. Resterande 60 % smittas under själva förlossningen.

Ju mer framskriden kvinnans hiv-infektion är desto större är risken att fostret/barnet blir smittat och att barnet föds för tidigt.

I Sverige erbjuds alla gravida kvinnor som är känt hiv-positiva antiviral terapi (läkemedel mot hiv-virus) för att minska risken för överföring av hiv till barnet. Målet är att den gravida kvinnan ska ha omätbart låga virusnivåer i blodet vid tiden för förlossningen. För att ytterligare minska risken för smitta till barnet rekommenderas kejsarsnitt om man inte uppnått målet med mycket låga virusnivåer. Har kvinnan fungerande behandling mot hiv och omätbart låga virusnivåer kan hon föda på vanligt sätt utan ökad risk för smitta till barnet.

Risken för att fostret sa smittas vid ett fostervattenprov är okänt och bör därför undvikas. Istället används andra metoder så som ultraljud och blodprov på mamman i första hand.

Eftersom hiv-infektion ofta inte ger några symtom måste man använda hiv-tester för att hitta kvinnor som är gravida och har hiv utan att veta om det. Alla gravida kvinnor i Sverige erbjuds därför hiv-test på mödravårdscentral och abortmottagning. hiv påvisas med blodprov, där man påvisar antikroppar mot hiv (hiv-test).

Vid positiv antikroppstest tas ytterligare blodprover för att hiv beskedet skall vara absolut säkert.

Vid nyupptäckt hiv-infektion under graviditet skall den gravida kvinna och hennes partner omhändertas av specialkunnig personal. Kvinnans partner och tidigare barn skall erbjudas hiv-test och smittspårning skall utföras.

En gravid kvinna, som är rädd för att ha blivit utsatt för hiv-smitta under graviditeten, skall tala om det. Förnyad hiv-test visar då om hon blivit smittad eller undgått hiv-infektion. För att förebygga nysmitta under graviditet erbjuds hiv-testning till kvinnans partner om han har ökad risk för hiv-bärarskap.

Hiv-infektion lyder under smittskyddslagen och skall anmälas av behandlande läkare. 

Påvisning av hiv hos fostret utförs inte.

För att tidigt kunna se om barnet är hiv-infekterat tas blodprov på barnet vid tre tillfällen under de första fyra månaderna i livet, och sedan antikroppstest vid 20-24 månaders ålder.

Moderns hiv-antikroppar överförs alltid till barnets blod men försvinner som regel före 1 års ålder om barnet inte blivit smittat. Ett barn som är smittat förblir däremot hiv antikroppspositivt.

För att säkert utesluta hiv hos ett barn till en hiv-infekterad mor skall alla prov från barnet vara negativa inklusive antikroppstesten vid 20-24 månader. Barn som har visats bära på hiv-virus eller har påvisbara hiv-antikroppar efter 20-24 månaders ålder är hiv-infekterade.

Sedan 1996 finns nya effektiva läkemedel mot hiv-infektion.

Hiv-behandling ges oftast som en kombination av flera läkemedel och nu rekommenderas kombinations behandling till alla hiv-infekterade kvinnor under graviditeten. 

Den behandling som finns för närvarande kan hejda sjukdomsförloppet och den hiv-infekterade kan sannolikt leva ett normallångt liv utan symtom från hiv-infektionen. En hiv-infektion kan alltså ännu så länge inte botas. Med de nya behandlingsmetoderna har antalet personer som insjuknat i AIDS minskat kraftigt.

Omhändertagande av en hiv-positiv gravid kvinna och hennes partner bör ske av ett speciellt team med infektionsläkare, gynekolog, barnläkare, barnmorska och kurator. Den hiv-infekterade gravida kvinnan och hennes partner bör få komma till rådgivning gällande graviditeten och överföringsrisk till barnet snarast möjligt. Antiviral terapi (virusmedicin) ges i förebyggande syfte för att minska risken för smittöverföring från modern till barnet. Medicinen ges under graviditeten, förlossningen samt till barnet i fyra veckor. Kvinnor som redan står på hiv-behandling fortsätter vanligen med oförändrad behandling under graviditeten. Inget av hiv-läkemedlen som används i Sverige idag har visat sig medföra ökad risk för fosterskador. 

Att skydda sig med kondom vid sexuellt umgänge och som används rätt under hela samlaget ger ett gott skydd mot hiv. De viktigaste åtgärderna för att försöka förhindra att barnet blir smittat med hiv är:

• Att upptäcka en hiv-infektion hos den gravida kvinnan.
• Att ge den gravida kvinnan behandling med antiviral terapi och individuell handläggning inför förlossningen.
• Att avstå från att amma.

I Sverige erbjuds sedan 1987 alla gravida kvinnor hiv-test på mödravårdscentralen.                             
År 1994 infördes rutinmässig profylaxbehandling vilket minskade risken för smittöverföring, när sedan kombinationsbehandlingen av hiv-positiva infördes 1998 minskade siffrorna ännu mer, och idag är överföringsfrekvensen <0,5 %.

Det finns tre typer av influensavirus, A, B och C. Influensa A och B orsakar typiska influensasymtom medan influensa C ger övre luftvägssymtom. Eftersom det finns flera typer av influensavirus kan man insjukna flera gånger under livet.

Influensavirus kan förändra sin yta och därför bli mer eller mindre oigenkännligt för immunsystemet. När detta händer får man epidemier då 5-10 % av befolkningen insjuknar. Influensa A kan emellertid förändras betydligt mer genom att hela delar av virus byts ut mot delar av influensavirus från andfåglar eller från gris någonstans i världen där djur och människor lever tätt ihop. Viruset är då så förändrat att det inte alls igenkänns av immunsystemet, även om en person tidigare i livet haft andra influensainfektioner.

Om detta nya virus blir  smittsamt för människor, kan en världsomfattande epidemi uppstå, så kallad pandemi, då upp till 20-40 % av befolkningen kan insjukna. Under 1900-talet har vi haft tre stora pandemier (Spanska sjukan 1918-20, Asiaten 1957 och Hongkong 1968) samt ett par mindre 1948 och 1977. 2009 började en pandemi orsakad av influensavirus A(H1N1). Pandemin förklarades vara över av WHO den 11 augusti 2010. Troligen kommer viruset att fortsätta cirkulera i världen under flera år fram över, men kommer så småningom sannolikt mer att likna de säsongsinfluensavirus som finns sedan tidigare.

Influensa är mycket smittsamt och smittar från person till person genom små droppar i luften. Barngrupper är de stora smittkällorna och det är ofta barn som för hem smitta till sina gravida mödrar.

Det finns inget som tyder på att en gravid kvinna smittas lättare än icke-gravida.

Tiden från smitta tills sjukdomen bryter ut är ungefär 1-3 dagar. Hur länge en person är smittsam varierar. Så länge man har feber och influensa symtom kan man räkna med att man är smittsam.

Symtomen är i typiska fall torrhosta, frysningar, hög feber, sjukdomskänsla med muskel- och huvudvärk. Halsont, kräkningar och diarré är vanliga symtom hos barn. En del får mycket lindriga symtom.
Vanligtvis tillfrisknar man efter 5-7 dagar. Allmän trötthet kan emellertid kvarstå under flera veckor. Om man försämras eller inte tillfrisknar under denna period bör man kontakta sjukvården för information.
Influensainfektion kan även förlöpa med mycket måttliga symtom eller vara helt utan sjukdomstecken.

Vanliga komplikationer vid influensa hos barn är öroninflammation och hos vuxna bihåleinflammation, luftrörskatarr och lunginflammation. Dödsfall förekommer men risken är mycket låg, långt under 1 % av alla insjuknade. Äldre och personer med hjärt- och kärlsjukdom och vissa andra kroniska sjukdomar kan få allvarligare komplikationer med lunginflammation eller hjärtsvikt vid säsongsinfluensa och brukar erbjudas årlig influensavaccination.

Symtomen vid influensa hos en gravid är desamma som hos en icke-gravid person.

Risken för svår influensasjukdom hos friska gravida kvinnor varierar beroende på graviditetslängd och influensatyp. Vid influensaepidemier har man inte sett någon ökad risk för svår influensa i tidig graviditet men under sista tredjedelen av graviditeten ökar risken för svårare sjukdomsbild, komplikationer och behov av sjukhusvård. 

Influensa har vad man hittills vet ingen fosterskadande effekt.

Det nyfödda barnet skyddas bäst genom att den gravida kvinnan vaccineras enligt riktlinjer före förlossningen. Symtom hos nyfödda är vanligen slöhet och matningssvårigheter. Feber kan förekomma men behöver inte vara särskilt hög och symtom kan även visa sig i svårighet att hålla normal kroppstemperatur. 

Det finns ingen entydig kunskap angående om barnet kan smittas av influensa under graviditet.

Risken för smitta till det nyfödda barnet minskar om kvinnan vaccineras enligt gällande riktlinjer. Dels är det mindre risk att hon själv smittar barnet med influensa efter födseln, dessutom bildar hon antikroppar efter vaccination som överförs till barnet via moderkakan. Det är emellertid osäkert hur länge och i vilken omfattning antikropparna skyddar det nyfödda barnet. 

Diagnosen sannolik influensa ställs utifrån patientens symtom. Genom att ta prov från bakre delen av näsan kan man säkerställa om kvinnan har influensa eller ej. 

Genom att undersöka prov taget från bakre delen av näsan. 

Vaccin

Socialstyrelsen rekommenderar inför säsongen 2022-23 vaccinering av samtliga gravida kvinnor som passerat graviditetsvecka 12. 
 

Från och med säsongen 2019-20 används i Sverige  uteslutande tetravalenta influensavacciner, dvs vaccinet skyddar mot fyra virusstammar.
 

Med säsongens influensavaccin ingår skydd mot influensa A och B, inklusive A(H1N1)pdm09. 
Oavsett tidigare vaccination med Pandemrix rekommenderas en dos av säsongsinfluensavaccinet. Vaccination sker enbart under den period då vaccinationskampanjen pågår, för säsongen 2022-23 med start den 8:e November. 

De biverkningar som setts efter vaccination med Pandemrix i form av narkolepsi är enbart knutna till detta specifika vaccin och har aldrig observerats vid säsongsinfluensavaccination. I länder där annat pandemivaccin gavs under 2009 sågs inte narkolepsi. Det nuvarande säsongsinfluensavaccinet har givits till gravida i flera länder under många år med hög säkerhet.

Antivirala läkemedel

Det finns även antivirala läkemedel som kan användas för behandling av influensasjuka personer och även för att förebygga influensasjukdom.

Gravida bör vara extra noggranna med handhygien och i möjligaste mån undvika närkontakt med infekterade personer och framförallt infekterade barn. 

Amning uppmuntras och bör prioriteras på grund av det skydd mot luftvägsinfektion som fås av bröstmjölk. Bröstmjölk från en smittad mamma anses inte kunna smitta barnet.

Att tänka på för att minska risken för att smitta barnet:

-  God handhygien före amning och skötsel av barnet.

-  Tvätt av brösten och bröstvårtorna före amning rekommenderas inte eftersom
    exponeringen av det nyfödda barnet till moderns normala bakterieflora är viktigt
    för den normala koloniseringen av magtarmkanalen.

-  Intag av antivirala läkemedel är inte något hinder för att amma eller ge barnet 
   mammans bröstmjölk.  

Gravid kvinna med symtom på influensa bör omgående kontakta sjukvårdsupplysningen och bli hänvisad till läkare för ställningstagande till behandling med antiviral medicinering.

Om ett nyfött barn uppvisar symtom på influensa bör sjukvårdsupplysningen kontaktas.

Kikhosta är en av de mest smittsamma sjukdomarna. Kikhosta (Pertussis) är en luftvägsinfektion som orsakas av kikhostebakterien, Bordetella pertussis. Bakterien fäster vid luftvägarnas flimmerhår och producerar efter någon vecka giftiga ämnen (exotoxin) som dödar flimmerhårscellerna. Kvar blir de slemproducerande cellerna, som bildar tjockt segt slem - vilket ger hosta! Det tar uppemot ½ år för nybildning av flimmerhårsceller.

Kikhosta smittar via luften, så kallad droppsmitta. Det betyder att bakterien överförs luftvägen från hostande individer. Smittsamheten är hög under den period när man har hosta, speciellt de första veckorna. Man räknar med att smittsamheten avtar och upphör efter att behandling genomförts. Smittrisken är högre inomhus än utomhus. Hostan behöver inte vara ”typisk” kikhosta med kikningar. Vuxna och tidigare vaccinerade barn blir ofta lindrigt sjuka men kan ändå vara smittsamma. Genomgången kikhosta ger immunitet (skydd), men immuniteten avtar efter något tiotal år. Kikhosta räknas som en barnsjukdom men både barn och vuxna kan drabbas.

Amning ger tyvärr inte något skydd mot kikhostebakterier så små barn har inget skydd mot kikhosta under just den åldersperiod när sjukdomen är som farligast. Spädbarn har på grund av sitt omogna immunförsvar störst risk att utveckla komplikationer.

Kikhosta är en av de vanligaste barnsjukdomarna i världen och i många utvecklingsländer är kikhosta en bidragande orsak till hög barnadödlighet. Under 2014 ökade fallen av kikhosta markant i Sverige men har inte fortsatt att stiga.

Kikhosta finns i de flesta länder mer eller mindre. Omfattningen är beroende av hur effektivt vaccination genomförts. Vanligen förekommer epidemier med några års mellanrum.

Inkubationstiden är en till två veckor men kan vara upp till tre veckor.

Den ”klassiska” kikhostan finns fortfarande men ses huvudsakligen hos ovaccinerade småbarn. Sjukdomen börjar då ofta som en förkylning med hosta och eventuellt lite feber. Hostan tilltar sedan och kommer attackvis och blir efterhand mer intensiv, särskilt nattetid. Efter någon till några veckor kommer de karaktäristiska kikningarna – som består i en attack av skrällande, krampartad hosta efterföljd av en ”pipande” inandning. I anslutning till hostattackerna kan barnet få svårt att andas. Hostattackerna kan vara intensiva och leda till slemkräkningar.

Typisk kikhosta, som förr drabbade i stort sett alla förskolebarn, är inte längre vanligt eftersom 99 % av alla barn födda efter 1996 är vaccinerade i Sverige. Men även vaccinerade barn kan få kikhosta, liksom äldre barn och vuxna eftersom skyddseffekten efter vaccination avtar.

Så småningom klingar hostattackerna av, och sjukdomen brukar vara över efter sex till åtta veckor. Hostan brukar kvarstå pga. att de skadade flimmerhårscellerna inte hunnit ersättas, och i samband med annan luftvägsinfektion kan det till och med låta som om kikhostan kommit tillbaka. Den vanligaste komplikationen är lunginflammation. Störst risk för komplikationer har ovaccinerade barn under första levnadsåret.

Kikhosta yttrar sig inte annorlunda hos en gravid kvinna än hos andra vuxna. Det kan vara påfrestande att få kikhosta när man är gravid speciellt i slutet av graviditeten. Påfrestningen på den gravida kvinnan ökar om hon har barn som samtidigt har kikhosta. Det finns en risk att en långdragen hosta inte diagnosticeras och känns igen som kikhosta vilket kan leda till risk för att smitta överförs till det nyfödda barnet. Infektionsläkare avgör om mor och barn vårdas på BB eller infektionsavdelning efter förlossningen.

Kikhosta är inte en invasiv sjukdom, d v s bakterierna når inte in i kroppen utan håller sig i luftrören. Smitta kan därför inte ske till fostret. Det nyfödda barnet kan däremot smittas via luften av kikhosta och kan bli allvarligt sjukt. För spädbarn kan sjukdomen bli livshotande, särskilt hos nyfödda.

Hos dem kan sjukdomsbilden vara diffus och svårtolkad i början, och tillståndet kan snabbt bli mycket allvarligt. Symtom hos barnet kan vara matningssvårigheter, snabb andning eller hosta, och även andra symtom kan förekomma. Hostan kan saknas.

Kikhosta smittar inte via bröstmjölk.

Till skillnad från vad som gäller för andra sjukdomar, så får det nyfödda barnet inget eller mycket litet skydd av antikroppar från sin mamma. Man kan därför räkna med att nästan alla barn som föds i vårt land saknar skydd mot kikhosta, och det för tidigt födda barnet är definitivt oskyddat mot kikhosta. Amning ger inte något skydd mot kikhostebakterier.

Kikhosta har orsakat flera dödsfall hos friska nyfödda barn i Sverige under 2000-talet.

Den gravida kvinnan som inte är vaccinerad och inte tidigare har haft kikhosta, eller som haft kikhosta för länge sen, kan drabbas av kikhosta. Det går inte att uppnå ett livslångt eller fullständigt skydd mot kikhosta vare sig genom naturlig infektion eller genom vaccination, och därmed är det inte heller möjligt att helt och hållet vaccinera bort sjukdomen.

Risken att smittas av kikhosta är hög. Är man mottaglig för smitta så smittas 70-90 procent vid smitta inom familjen.

Diagnosen ställs vanligen utifrån laboratorieprov, som tas vid symtom som kan överensstämma med kikhosta, eller utifrån på de symtom man har samt vetskap om att kikhosta finns i den nära omgivningen. Kikhosta påvisas oftast med odling eller PCR i prov från näsan och/eller svalget. Om hostan pågått länge hittar man inte längre bakterierna och då kan blodprov tas för att kontrollera antikroppar.

Eftersom fostret/barnet inte kan smittas under graviditeten är provtagning inte aktuellt.

Diagnosen ställs vanligen utifrån laboratorieprov, som tas vid symtom som kan överensstämma med kikhosta, eller utifrån de symtom man har samt vetskap om att kikhosta finns i den nära omgivningen. Det är angeläget att få kikhostediagnos på föräldrar och syskon till spädbarn speciellt om familjen väntar snar tillökning.

Kikhosta kan påvisas med odling eller PCR i prov från näsan och/eller svalget.

Det är angeläget att vara frikostig med provtagning och behandling på spädbarn, eftersom de kan ha okaraktäristiska symtom speciellt i nyfödddhetsperioden.

Antibiotika lindrar och förkortar sjukdomsförloppet om behandlingen ges tidigt i sjukdomsförloppet. Även smittsamheten minskas men det är inte säkert att smittfriheten kvarstår efter avslutad behandling. Ovaccinerade spädbarn som utsatts för kikhosta bör ges antibiotika i förebyggande syfte. Vaccinerade spädbarn upp till 1 års ålder ges tidigt insatt behandling, d v s vid symtom som kan tala för kikhosta. Barn över 1 år och vuxna behandlas normalt inte, utom om det finns spädbarn i familjen. Vid konstaterad kikhosta i spädbarnsfamilj bör såväl barn över 1 år som vuxna (ej gravida under första delen av graviditet) erbjudas antibiotika för att minska risken för smittöverföring till spädbarnet. Den som antibiotikabehandlas utvecklar inte lika god immunitet mot kikhosta som en genomgången obehandlad infektion ger. Om man blir utsatt för kikhosta i den nära omgivningen igen kan man alltså bli smittad.

Sedan augusti 2022 rekommenderar Folkhälsomyndigheten att gravida vaccineras mot kikhosta. Vid vaccination mot kikhosta som ges under graviditeten överförs antikroppar från modern till fostret. Dessa antikroppar kan skydda barnet mot allvarlig kikhosta under de första levnadsmånaderna, innan barnet får ett eget aktivt skydd av vaccination. Vaccination rekommenderas från graviditetsvecka 16. Vid ny graviditet rekommenderas ytterligare vaccin.

Vaccination mot kikhosta ingår sedan 1996 i det allmänna svenska barnvaccinationsprogrammet. Vaccinet är effektivt och ges till spädbarn vid 3, 5 och 12 månaders ålder på barnavårdscentralen. Fortsatt vaccination mot kikhosta har införts i två steg. Barn födda till och med 2001 har fått en fjärde dos vid 10 års ålder. Barn födda från 2002 får den fjärde dosen vid 5-6 års ålder och dessutom en femte dos vid 14-16 års ålder. Även barn som haft kikhosta rekommenderas fortsätta vaccinationsprogrammet – det innebär en förstärkning av skyddet och innebär inte någon ökad risk för biverkningar.

Ovaccinerade barn, d v s de minsta spädbarnen, kan inte skyddas mot kikhosta på annat sätt än genom att man undviker att träffa hostande personer inomhus. Det är viktigt att ha bra hygien vid luftvägsinfektion och tvätta sina händer.

Kikhosta är anmälningspliktig enligt smittskyddslagen och inträffade fall skall anmälas av behandlande läkare till regionens smittskyddsenhet som vidarebefordrar anmälan till Folkhälsomyndigheten.På så sätt kan man hålla reda på hur mycket kikhosta som går och öka information om vaccination och andra åtgärder för att förebygga sjukdomen.

Klamydia orsakas av en bakterie Chlamydia trachomatis och är en av de vanligaste sexuellt överförbara infektionerna (STI) i Sverige.

Klamydia smittar vid sexuell kontakt. En smittad gravid kan föra över infektionen till barnet under förlossningen. Infektionen är vanligare hos unga personer då de oftare har flera sexualpartners. Oskyddade samlag och många sexpartners ökar risken för infektion. Bland kvinnor är klamydia vanligast hos dem som är under 25 år. Idag blir åldern för barnafödande ofta högre och därför är inte klamydia så vanligt bland gravida.

De flesta märker inte att de är smittade och man kan ha infektionen upp till flera år utan några symtom. Detta är viktigt att tänka på när en klamydiainfektion upptäcks!

Klamydiabakterien sitter framför allt i livmoderhalsen, urinröret och ändtarmen hos kvinnor. Får man symtom kan det vara ökad mängd flytning, oregelbundna småblödningar, samlagsblödningar, täta trängningar, sveda när man kissar och ont i nedre delen av magen. Klamydiainfektionen kan även leda till ögoninflammation genom att sekret från könsorganen överförs till ögonen via händerna. En obehandlad klamydiainfektion kan orsaka infektion i livmodern och äggledare. Detta kan i sin tur leda till ofrivillig barnlöshet, utomkvedshavandeskap och kroniska buksmärtor.

Tecken på infektion hos den gravida kvinnan är först och främst symtom från urinrör och ibland småblödningar. De flesta märker inte av sin infektion. Klamydiainfektion under graviditet ger en viss ökad risk för komplikationer som förtidig vattenavgång, förtidig förlossning och låg födelsevikt hos barnet. Efter förlossningen kan klamydia orsaka infektion i livmodern som kommer först 2-4 veckor efter förlossningen.

Då klamydiabakterien finns i livmoderhalsen kan barnet smittas vid förlossningen. Hos barnet kan klamydiabakterien orsaka ögoninfektion och lunginflammation. Ögoninfektionen är oftast beskedlig och kan komma flera veckor efter födelsen. Lunginflammationen kan komma upp till 6 månader efter födelsen och kan i sällsynta fall leda till kronisk lungsjukdom.

Barnet smittas inte under graviditeten men kan smittas i samband med förlossningen. Av barn till mödrar med obehandlad klamydiainfektion vid förlossningen, får 18-50 % ögoninfektion och cirka 10-16 % får lunginflammation. Barnet kan smittas även vid kejsarsnitt.

Klamydia påvisas genom prov från livmoderhalsen, slidan och urin. Enbart urinprov har lägre känslighet.

Att testa för klamydia hos fostret är inte aktuellt.

Nyfödda barn testas för klamydia med prov taget från ögon och/eller från nasofarynx (tunn odlingspinne sticks in igenom näsan och tar prov på området bakom näsan). Lungröntgen görs och blodprov tas vid misstanke om lunginflammation.

Klamydiainfektion behandlas med antibiotika. Kvinnans partner ska efter provtagning också behandlas med antibiotika.

Att upptäcka och behandla klamydia är det bästa sättet att förhindra följdsjukdomar hos kvinnan och smittoöverföring till barnet. Vid misstanke om klamydia är det viktigt att säga detta till barnmorskan på BMM så att provtagning kan utföras. Skyddat sex och screening-program bland unga sexuellt aktiva är den viktigaste åtgärden för att få kontroll över spridningen av klamydia.

Klamydia lyder under smittskyddslagen och anmälan samt partnerspårning ska göras av behandlande läkare. Partners i en pågående relation ska behandlas eftersom båda parter i en sexuell relation har eller har haft infektionen. Smittotillfället kan, men inte behöver ligga flera år bakåt i tiden. Det är också viktigt att komma ihåg att det inte är säkert att det är den partner där man hittat klamydia hos som har fört in smittan i relationen.

Klamydia är vanligt. Antalet fall av klamydia i Sverige har sedan 1997 ökat för varje år till 47 099 fall 2007. Efter detta har antalet fall minskat. 2022 rapporterades inte fullt 33 000 fall till Folkhälsomyndigheten.

Kondylom orsakas av ett virus (Humant papillom virus (HPV)) och ytrrar sig som vårtor på könsorganen. Det finns fler än 200 typer av humana papillomvirus men bara 30 av typerna infekterar könsorganen. Några av HPV-typerna (12 st) har klassificerats som cancerframkallande och benämns Hög Risk HPV (HR)-HPV. 

HPV, som ger kondylom, smittar vid samlag och sker när infekterad hud gnids mot annan hud. 4 av 5 kvinnor smittas någon gång under sin livstid med HPV. I de flesta fall läker infektionen ut men för ca 5% blir infektionen kvarstående (kronisk). Kronisk HPV kan leda till cellförändringar och i värsta fall cancer.

Kondylom sitter oftast på blygdläpparna samt i och omkring slidan och bak mot ändtarmen. Vanligaste platsen för vårtor är där friktionen från samlag och mot kläder är som störst. 

En del är flikiga och upphöjda och lätta att se, andra kan vara platta, små och svårupptäckta. Kondylom ger ibland inga besvär alls men kan vara kosmetiskt störande. En del kan uppleva klåda när de börjar bryta ut. Andra symtom kan vara i form av sveda, flytningar, sprickbildningar och småblödningar samt besvär vid samlag.

Kondylom uppstår efter en HPV-infektion, men kan förvärras av nedsatt immunförsvar. 

Under en graviditet kan kondylomen växa till, bli mycket stora och vara svåra att behandla. De kan i svåra fall utgöra ett förlossningshinder. Kondylom under graviditet bör undersökas och behandling kan övervägas.

I sällsynta fall kan barnet smittas under förlossningen och barnet kan då få kondylom i luftrören. Detta är dock mycket ovanligt. Genitala vårtor hos barn behöver inte vara kondylom utan kan vara vanliga hudvårtor. 

Kondylom kan påvisas genom klinisk inspektion vid en gynekologisk undersökning. Det är också viktigt att ta sina gynekologiska cellprover för att hitta eventuellt HPV. 

Påvisning av kondylom hos fostret är inte aktuellt.

Diagnosen ställs genom klinisk inspektion vid undersökning av barnet. I sällsynta fall kan det finnas tveksamhet om det rör sig om kondylom eller vanliga hudvårtor. Då kan man ta prov på vårtorna för att se vad de är för sort. 

Det finns HPV-vaccin som ger ett mycket högt skydd både mot kondylom och livmoderhalscancer. Bästa tillfället att vaccinera är i förpuberteten innan flickor och pojkar har hunnit komma i kontakt med HPV i samband med sexualdebut. Det är också värdefullt att vaccinera pojkar eftersom smitta sker via samlag. Gratis vaccination ges till flickor och pojkar i årskurs 6 genom det nationella vaccinationsprogrammet. Det finns även organiserad gratis vaccination upp till 26 års ålder för flickor som inte fått vaccinet som barn. Vaccin ges inte till gravida kvinnor. 

Kondylom försvinner ofta av sig själv. Ställningstagande till behandling under graviditet bör ske av specialist på kvinnoklinik. Är man inte gravid kan yttre kondylom behandlas med en lösning som man penslar på vårtorna. Man kan också behandla kondylom kirurgiskt, med laser, frysning eller bränning. Man kan behandla stora kondylom inför förlossningen med laserteknik. 

Vaccination mot HPV och/eller användning av kondom minskar risken att smittas med kondylom. Vaccination hjälper inte om man redan är smittad. Kondom ger ett visst skydd mot smitta. Risken för att få HPV ökar med antalet sexpartners. 

Listeria (Listeria monocytogenes) är en bakterie som i mycket sällsynta fall kan infektera den gravida kvinnan och det nyfödda barnet. En Listeria-infektion är som regel lindrig. De som blir sjuka är oftast äldre personer, gravida eller personer som har någon sjukdom som sätter ned immunförsvaret. 

Listeria finns i naturen och kan påträffas i vatten, skog och växtmaterial. Människan smittas vanligtvis av mat.
 

Bakterien kan finnas i födoämnen och smitta med Listeria finns beskrivet från:

• mejeriprodukter, opastöriserad mjölk och mjuka dessertostar.

• kött, köttprodukter och kyckling, -rökt och gravad lax, -råa grönsaker, -direktsmitta från får och fårgödsel.

Bakterien tål nedfrysning men dör vid upphettning över 70°C d.v.s. smittan oskadliggörs vid pastörisering. Bakterien tål alltså inte vanlig matlagningstemperatur (cirka 70° C). 
 

Speciellt just för denna bakterie är att den kan föröka sig i kylskåpstemperatur och har påträffats t.ex. i vakuumförpackade livsmedel som förvarats i kylskåp. Livsmedel som förvarats en längre tid i kylskåp kan därför utgöra en risk för Listeria om maten äts utan att vara tillräckligt upphettad. Listeria-infektion uppträder ofta i små epidemier som kan spåras till smittade livsmedel. 
 

Listeria-bakterien är alltså vanlig men det är mycket ovanligt att den orsakar infektion hos människan.  
 

Listeria-infektion är en anmälningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen. 
 

De senaste åren har 3-5 gravida per år blivit diagnosticerade med Listeria. 

Inkubationstiden för Listeria varierar från 3 till 70 dagar, vanligen cirka 3 veckor. Vid magsjuka orsakad av Listeria kan symtomen komma inom något dygn. 

Infektionen ger oftast lindriga eller inga symtom alls. Symtomen vid en Listeria-infektion är vanligen feber utan andra symtom eller feber med influensaliknande symtom (huvudvärk, muskelvärk, illamående).  

Om kvinnan under sin graviditet får hög feber bör hon kontakta läkare. En Listeria-infektion kan orsaka för tidig vattenavgång och för tidig förlossning. 

Om en kvinna tidigare drabbats av Listeria löper hon inte risk för upprepning under kommande graviditeter. 

Om den gravida kvinnan får en Listeria-infektion kan fostret smittas via moderkakan. Detta är mycket ovanligt. En Listeria-infektion kan leda till missfall och fosterdöd. Barnet kan födas med infektionen och är då ofta svårt sjukt. Barnet kan också insjukna i hjärnhinneinflammation efter födelsen. 

Det är mycket sällsynt med Listeria-infektion under graviditet. Det är inte känt hur stor risken är för att en infektion hos den gravida kvinnan förs över till fostret/barnet, inte heller om risken är olika under olika perioder under graviditeten. De flesta fall upptäcks senare än femte graviditetsmånaden.  

Det kan finnas anledning att tänka på Listeria om den gravida har hög feber utan annan förklaring. Det finns ingen anledning att ta prov på den gravida som är frisk, utom i undantagsfall som led i utredning av en pågående epidemi. Listeria påvisas med odlingsprov från blodet och med odlingsprov från livmoderhalsen. 

Listeria hos fostret kan påvisas genom att odla bakterier från fostervattnet. Vid misstanke på listeriainfektion tas prov i första hand från den gravida kvinnan.

Listeria hos det nyfödda barnet påvisas med odlingsprov. Vid misstanke om listeriainfektion hos ett nyfött barn tas även prov från modern.

Listeria behandlas med antibiotika.

Risken att få infektion med Listeria i Sverige är liten. Vaccin finns inte. 
 

Med kännedom hur Listeria smittar kan man med en god livsmedelshygien ytterligare minska riskerna för att få en Listeria-infektion. Allmänna råd som att koka eller steka kött, fisk och fågel väl, god kökshygien, sköljning av grönsaker och goda rutiner för livsmedelsförvaring förhindrar smitta. 

Se även rekommendationer från Livsmedelsverket för att minska risken för Listeria. Mat att undvika (livsmedelsverket.se)

Malaria är en sjukdom som främst sprids i tropikerna och orsakas av en parasit. Det finns fem olika arter som infekterar människan (Plasmodium falciparum, P. vivax, P. ovale, P.malariae och P. knowlesi).

Parasiten överförs vid stick från myggor. Efter en mognadsfas i levern kommer parasiten ut i blodbanan där den förökar sig i de röda blodkropparna. Vissa arter kan ligga och vila under flera år i levern, för att sedan mogna och komma ut i blodbanan.

I Sverige förekommer endast så kallade importfall av malaria, det vill säga hos människor som kommer från malariaområden eller som besökt malariaområden.

Malaria förekommer i stort sett i alla tropiska områden. Den sprids framförallt i Afrika i områden söder om Sahara, men stora delar av Asien och Sydamerika är också drabbade. Risken att insjukna i malaria varierar kraftigt mellan olika områden. Se karta över spridning enligt WHO: https://www.who.int/publications/i/item/9789240040496
 

Enligt WHO uppskattades 241 miljoner sjukdomsfall av malaria och 627 000 dödsfall under 2020. I Sverige rapporteras årligen 100-200 fall av malaria hos människor efter vistelse i malaria-drabbade områden. 

Människor som fått rätt behandling för malaria är botade. Däremot har man inget skydd mot nya infektioner utan man kan få ny malariainfektion.

Inkubationstiden för malaria är vanligen en till tre veckor men kan i sällsynta fall sträcka sig upp till flera månader och år.

Symtomen är vanligen influensaliknande med feber, värk i kroppen och huvudvärk, kräkningar och diarré kan också förekomma. Febern kan vara regelbundet återkommande, men så är det inte alltid. Infektion med den allvarligaste formen P. falciparum malaria kan ge svår ibland livshotande sjukdom med koma, och organsvikt.

Om man har malaria är det därför mycket viktigt att så snart som möjligt komma under behandling.

Vid insjuknande med feber efter vistelse i tropikerna måste malaria alltid misstänkas - även om febern inte är hög - och patienten måste tas om hand akut. Malaria skall behandlas omgående.

Malaria ska uteslutas vid feber som uppstår upp till 3 månader (men kan behövas även senare) efter vistelse i malaria-område, även om malariatabletter intagits. Även bäraraskap av malariaparasiter kan behöva uteslutas hos immuna kvinnor flera månader efter vistelse i malariaområden

Gravida som insjuknar i malaria riskerar att bli mer allvarligt sjuka än icke gravida, med betydande risker för barnet. Det är ovanligt med gravida malariapatienter i Sverige. Frågor angående skydd mot malaria inför resor till tropikerna är dock relativt vanliga hos kvinnor som är gravida eller planerar att bli gravida. Förebyggande råd är angelägna. Eftersom gravida också löper andra risker i tropikerna, med andra infektioner samt ofta sämre sjukvård i samband med gynekologiska komplikationer, avrådes från onödiga resor till malariaområden under graviditet.

Om en gravid kvinna får malaria finns risk för missfall, att barnet föds för tidigt, är underviktigt eller att barnet dör. Malarian kan också överföras till fostret vilket kan leda till ett flertal olika komplikationer hos det nyfödda barnet. Barnet kan bland annat få mjält- och leverförstoring, blodbrist, feber, kramper och låga blodplättar.

Det är ovanligt att malaria smittar från den gravida kvinnan till fostret men det förekommer. Faran för fostret är främst dålig blodförsörjning om modern har malaria vilket påverkar moderkakans funktion. Risken för att parasiterna överförs till fostret beror troligen på hur allvarlig malaria den gravida kvinnan har. Behandling av moderns infektion före förlossningen botar oftast även eventuell malaria hos fostret.

Vid misstanke om malariainfektion tas blodprov för påvisning av parasiter antingen med mikroskopisk undersökning, PCR eller snabbtest.

Behandling av malaria bör skötas av infektionsspecialist.

Vilken typ av läkemedel man skall ha beror på vilken typ av malaria man har, i vilket område/land man varit och förekomst av läkemedelsresistens. Vissa malarialäkemedel måste dock undvikas eftersom de inte är lämpliga att inta under hela eller vissa delar av graviditeten.

Har man fått rätt behandling är man botad från malaria. Eventuella övergående biverkningar av malarialäkemedel skall givetvis inte hindra behandling. Att avstå behandling innebär en avsevärd större risk både för mor och barn.

Man bör om möjligt inte åka till områden med malaria under graviditeten.

Om man ändå måste resa till malariaområden skall man kontakta läkare - infektionsspecialist eller obstetriker (förlossningsspecialist) - för att få råd inför resan.

• Då gravida oftare får allvarlig malaria är det särskilt viktigt med malariaprofylax.

• Malariaprofylax innebär att äta läkemedel mot malaria i förebyggande syfte.

• Det finns olika sorters malariaprofylax (förebyggande läkemedel)beroende på vart man skall resa och när under graviditeten man reser.  Man skall som regel börja ta profylax innan resan och fortsätta efter hemkomsten. Tiden för profylax är olika för olika läkemedel. Påpekas bör att man trots intag av profylax kan insjukna i malaria då det finns en utbredd motståndskraft (resistens) hos parasiterna mot ett flertal malarialäkemedel.

• Det är även viktigt att skydda sig mot myggstick.

• De myggor som överför malaria sticker främst efter skymning och under natten.

• Myggstick undviks därför genom att sova under impregnerade myggnät samt att använda myggstift och heltäckande kläder.

Vaccin finns inte tillgängligt.

Även om profylax intagits noggrant ska man söka akut vid feber efter vistelse i malariaområden!

Mässling (Morbilli) orsakas av ett paramyxovirus.

Mässling är mycket smittsamt. Smittan är luftburen och har lång räckvidd. Om en i en familj insjuknar så smittas nästan alla (90-100 %) och i klassrum cirka 1 av 4 av dem som inte har haft sjukdomen. En person är smittsam cirka 4 dagar innan debut av utslaget och smittar under hoststadiet, därefter avtar smittsamheten. 

Innan vi började vaccinera var mässling en mycket allmän barnsjukdom, den stora smittsamheten gjorde att de flesta insjuknade redan under barndomen. Världshälsoorganisationen (WHO) har arbetat mot målet att utrota mässling i Europa 2015. Mässlingutbrott förekommer emellertid fortfarande även i Europa. Intensiva vaccinationskampanjer pågår över hela världen och WHO rapporterar att 84% av världens barn nu vaccineras mot mässling.

I Sverige är mässlingsfall ovanliga och mässling sprids inte allmänt så länge de allra flesta inom landet är vaccinerade. Men eftersom mässlingsmitta ännu finns kvar i många länder kan ovaccinerade bli smittade vid resor och importfall av mässling förekommer. 
Mässling lyder under smittskyddslagen och är en anmälningspliktig sjukdom.

Inkubationstiden för mässling är 7-18 dygn.

I början får man måttlig feber, snuva och intensiv torrhosta, men också ögoninflammation med ljusskygghet. På dag 3-7 stiger plötslig febern till 39-41ºC och samtidigt kommer utslaget. I munhålan ses karakteristiska fläckar. Utslaget börjar vanligen i ansiktet och sprids över hela kroppen inom några dagar: mörkrött fläckigt, lätt upphöjt utslag. Ofta är det ganska karakteristiskt storfläckigt som sedan flyter samman. Vid okomplicerad mässling bleknar utslaget efter ett par dagar och febern sjunker. Mässling är en svår allmän infektion och till bilden hör ofta öroninfektioner, diarré, krupp och lunginflammation, som kan orsakas av bakterier och/eller mässlingvirus. Späda barn blir ofta svårt sjuka. Allvarliga infektioner i hjärnan förekommer men är dessbättre sällsynta (ungefär 1 % hos barn med normalt immunförsvar). Hjärnhinneinflammation läker i regel ut, men i enstaka fall ses kvarstående hjärnskada. Dödsfall förekommer, men hos individer med gott näringstillstånd och normalt immunförsvar är dödligheten dessbättre mycket låg.

I vissa delar av världen - främst delar av Afrika - beräknas däremot dödligheten vara 3-6 % beroende på tidigt insjuknande och brist på mat.

En gravid kvinna kan bli svårt sjuk och få komplikationer i form av lunginflammation och i sällsynta fall hjärninflammation.

Komplikationer vid mässling under graviditet är:

• lunginflammation hos modern
• spontanabort (tidig graviditet)
• för tidig (prematur) förlossning i ökad frekvens (främst vid mässling i sen graviditet)

Foster och nyfödd vars mor haft mässling är sannolikt skyddad av moderns antikroppar under de första månaderna. Däremot om modern vaccinerats mot mässling är skyddet som överförs till fostret sämre eftersom antikroppsnivån är lägre efter vaccination än efter genomgången mässling.

Vid mässling hos en gravid kvinna finns ingen påvisad risk för fosterskador. Det är därför ingen indikation för avbrytande av graviditeten vid mässling hos en gravid kvinna.

Vid sen infektion inom 10 dagar före förlossningen finns risk för överföring av infektion till barnet. Ett fåtal fall finns beskrivna i litteraturen av barn som föds med mässling och barn som insjuknar inom 2-10 dagar efter förlossningen. För tidigt födda barn löper störst risk att få svår sjukdom.

Sjukdomsbilden vid mässling är ofta typisk och diagnos är lätt att ställa av den erfarne, men förutsätter liksom för alla andra sjukdomar som blivit sällsynta att kunskapen inte glömts bort.

Virusprov från luftvägarna och blodprov är viktiga för att bekräfta att det rör sig om mässling.

Virusprov från barnets luftvägar, navelsträngsblodprov/blodprov från barnet.

Personer som misstänks ha mässling ska undersökas på infektionsklinik och prov skall tas för att bekräfta diagnosen.

Det finns ingen behandling som är effektiv mot själva mässlingsinfektionen, men om bakterieorsakade komplikationer tillkommer kan antibiotika behövas ibland.

Vaccination: Det finns ett mycket effektivt levande kombinationsvaccin mot mässling, påssjuka och röda hund (MPR), och samtliga barn i Sverige erbjuds MPR vaccination sedan 1982. Den första dosen ges vid barnavårdscentral (BVC) vid 18 månaders ålder, den andra vid 6-8 års ålder (tidigare vid 12 års ålder).

Personer som haft mässling eller fått 2 doser vaccin bedöms vara immuna. Har man däremot endast fått en dos och inte haft mässling rekommenderas en andra dos för att säkert få bra skydd.

Provtagning för immunitetsundersökning mot röda hund görs under första graviditeten men däremot inte mot mässling. Efter förlossningen erbjuds vaccination mot röda hund till den kvinna som inte har pålitligt skydd mot röda hund. Man erbjuder då kombinationsvaccinet med mässling och påssjuka för att förbättra skyddet mot dessa sjukdomar. En andra dos MPR vaccin rekommenderas efter några månader om kvinnan aldrig haft mässling eller vaccinerats med MPR tidigare.

Gravid kvinna ska däremot inte vaccineras. Inför en utlandsresa med familjen bör alla vara fullt vaccinerade både för egen och en mässlingsmottaglig moders skull. Resmål med pågående mässlingsutbrott bör undvikas – hör med barnavårdscentral, vaccinationscentral eller infektionsklinik.

Om mottaglig gravid kvinna och/eller hennes späda barn skulle utsättas för mässlingssmitta kan gammaglobulin erbjuda visst skydd och mildra infektionen.

Det finns flera olika parvovirus men endast ett av dem, B19V, kan smitta det väntade barnet om den gravida får en infektion.

Parvovirus B19V är ett virus som orsakar en sjukdom som kallas Femte sjukan eller Erythema infectiosum. Den är vanligast hos barn i skolåldern, men även vuxna kan drabbas av Femte sjukan.

Parvovirus är en droppsmitta. Det innebär att smittan sprids via droppar av smittat sekret från luftvägarna (hosta, nysning, snuva). Smittsamheten är som störst dagarna innan utslagen uppträder och minskar sedan snabbt. Tiden från att ha blivit smittad till att sjukdomen bryter ut är 2-3 veckor. Smitta sker främst vid nära inomhuskontakt som hemma, på förskola eller skola. Högst risk att bli smittad är i det egna hemmet. Är flera barn i samma familj smittade är risken för smitta högre.

De som oftast drabbas av infektionen är barn i tidiga skolåldern. Sjukdomen är vanligast under vårvintern men enstaka fall kan förekomma hela året. Var 3-6 år brukar sjukdomen ha större spridning, så kallade epidemier.

Hos barn är symtomen ofta lindriga med förkylningsbesvär, måttlig feber och värk i kroppen. Efter ett par dagar visar sig utslagen som en kraftig rodnad över kinderna. Utslagen sprider sig sedan vidare ned på överkroppen och över armar och ben. Utslaget har ett girlangliknande mönster och kan komma och gå under flera veckor.

Vuxna får i större utsträckning feber och symtom från luftvägarna. Ledbesvär med eller utan utslag är vanligt, framförallt hos kvinnor. Ledbesvären finns ofta på båda sidor av kroppen, t.ex. bägge handlederna, armbågarna, knäna eller vristerna och besvären kan komma och gå under flera månader.

Infektionen kan fortlöpa utan några symtom alls eller lätta förkylningssymtom hos både barn och vuxna.

Hos en gravid kvinna ger infektionen samma symtom som hos en som inte är gravid, dvs. förkylningssymtom, med eller utan utslag och/eller ledbesvär. Infektionen kan också sakna symtom helt, även detta är som för kvinnor som inte är gravida. Cirka 60 % av de vuxna i Sverige har haft infektionen och är då immuna mot ny infektion. Det innebär att ca 40 % av alla gravida riskerar att bli sjuka om de utsätts för smitta.

Risken för att fostret skall få en svår parvovirusinfektion är mycket liten. Om den gravida kvinnan smittas kan infektionen föras över till fostret som då kan utveckla blodbrist, hjärtklappning, störd leverfunktion, hjärtförstoring och allmän svullnad. I de flesta fall läker infektionen ut spontant och barnet föds friskt. I mycket svåra fall kan infektionen dock leda till att fostret dör, framförallt under första trimestern. Någon ökad risk för missbildningar hos fostret brukar inte förekomma efter en parvovirusinfektion.

Vid infektion med parvovirus B19V hos en gravid kvinna som inte haft infektionen förut är det ca 30 procents risk att fostret smittas.

Diagnosen parvovirus B19V infektion ställs utifrån de symtom man har samt genom blodprov.

Fostret kan få symtom inom ca 2-12 veckor efter det att den gravida fått infektionen. För att kunna säkerställa att fostret har en parvovirusinfektion måste man ta prov från fostervattnet eller fosterblodet.

Kontakta din barnmorskemottagning om du misstänker att du fått en parvovirusinfektion. Man kan övervaka fostret med upprepade ultraljudsundersökningar och på så sätt upptäcka en eventuell sjukdomsutveckling och försöka mildra svår sjukdom.

Parvovirus dör inte av vanliga desinfektionsmedel. Man kan minska risken för smitta genom att:

• Undvika nära kroppskontakt med en person som har denna infektion, t.ex. att inte pussa på munnen, inte äta med samma bestick osv.

• Vara noggrann med handhygien.

Mer information om parvovirus B19V finns att läsa på folkhälsomyndighetens och arbetsmiljöverkets hemsidor.

Röda hund (Rubella) är en infektionssjukdom som orsakas av virus. Den är vanligen lindrig men om en gravid kvinna skulle få röda hund tidigt i graviditeten kan det väntade barnet skadas allvarligt.

Röda hund smittar från person till person, vid nära inomhus kontakt. Även personer som inte känner sig sjuka kan sprida smitta.
Smittsamheten är störst dagarna innan man får utslag.
Smittämnet sprids med så kallad droppsmitta. Det innebär att virus utsöndras med andningsluften, sprids via små droppar i luften och når nya mottagliga individer via luftvägarnas slemhinnor.

Inkubationstiden är 14-21 dagar. 
Innan man började vaccinera mot röda hund kom epidemier vart 5-7 år och många gravida kvinnor smittades. Sedan vaccination infördes i Sverige 1974 och röda hund smittan blev smittan mindre vanlig. Och sedan mitten av 1980-talet smittas inte gravida kvinnor längre och barn föds inte med röda hund skador eftersom röda hund inte sprids i Sverige längre då de flesta människor – såväl barn som vuxna – är immuna efter vaccination i barn - och tonåren enligt det svenska vaccinations-programmet (se kap 10).

Kvinnor kan vara mottagliga om de inte nåtts av vaccinationsprogram och som inte heller haft röda hund tidigare t.ex.utlandsfödda kvinnor och ovaccinerade individer som avböjt vaccination (ex vis motståndare till vaccination). 

Har man haft röda hund är man skyddad (immun) under hela livet. Det gäller troligen även de allra flesta som blivit vaccinerade som barn - tonåring.

Röda hund förekommer sällan i Skandinavien, Nord-och Syd Amerika men finns ännu i många vanliga turistländer i olika delar av världen. Smitta kan finnas främst i Afrika och Asien men även i Europa där vaccinationsomfattningen ännu varit för låg för att hindra viss spridning – närbelägna länder som t.ex. Polen, Italien, södra Frankrike och t o m i delar av Tyskland. 

Vaccinations/kontroll program ledda av WHO pågår över hela världen. Målet är att genom intensiva vaccinationskampanjer helt hindra att barn föds med rödahund-skador samtidigt som man försöker utrota mässling. Nuvarande tidsplan är att åstadkomma detta fram till år 2020 i 5 av de 6 WHO regionerna (dvs hela världen utom Afrika, där någon tidsplan ännu inte kunnat fastställas).

Röda hund ut börjar vanligen med en lindrig övre luftvägsinfektion och man kan få svullna lymfkörtlar, främst i nacken. I typiska fall kommer sedan ett hudutslag som börjar i ansiktet och sprider sig ned över kroppen, armar och ben. Utslaget är småfläckigt , rödaktigt men flyter inte samman. Man brukar säga att ansiktet ser ”väderbitet” ut. Man kan få feber men inte alltid. Ledbesvär är vanliga särskilt hos kvinnor.
Sjukdomsbilden vid röda hund är svår att skilja från den man ser vid andra virussjukdomar och vid kortvariga kliande utslag så kan det även feltolkas som allergi.

Röda hund kan även vara kan vara mycket lindrig, till och med så att den drabbade personen inte ens märker av sin infektion.

Röda hund hos en gravid kvinna är inte svårare än hos en icke gravid kvinna. Ledbesvär är vanliga. Symtomen är som sagt lindriga och okarakteristiska varför det kan vara svårt att ställa en säker diagnos utan att ta prov. Allvarliga fall är mycket ovanliga. 

Däremot är det stor risk att en mottaglig kvinna, som smittats i tidig graviditet får missfall eller att hon föder ett skadat barn (se avsnitt 5).

Prov för laboratorieundersökning ska därför alltid tas på en kvinna som i de första fyra graviditetsmånaderna får akuta sjukdomstecken med hudutslag, som man inte vet vad det är – i synnerhet om hon inte är vaccinerad mot röda hund.

Endast enstaka fall av röda hund under graviditet har rapporterats fram till 2012, då det förekom ett utbrott av röda hund hos ett 50 tal ovaccinerade vuxna (ingen gravid kvinna) och barn i ett begränsat område i Sverige. Smittan kom då ursprungligen från Tjeckien.

Inget barn skadat av röda hundsmitta i Sverige har rapporterats efter år 1985. Däremot har det fötts två barn med röda hund-skador av invandrarmödrar smittade vid besök/vistelse i hemlandet.

Fosterskador inträffar huvudsakligen om den gravida kvinnan insjuknar i röda hund under de första 16-17 graviditetsveckorna. Infektion under de första åtta graviditetsveckorna leder i mycket ofta, över 80 %, till skador på flera av kroppens organ. Efter 20:e veckan är skaderisken mycket liten.

Hörselskador är vanligast och den vanligaste skadan vid röda hund infektion under de första 16:e veckorna. Det finns också risk för hjärnskador, hjärt- och kärlskador samt ögonskador framför allt under de tre första graviditetsmånaderna. De tidiga skadorna kan vara lika allvarliga som de som beskrivits vid nu aktuella Zikavirusinfektion.

Ett foster, som smittas i fosterlivet kan inte göra sig av med infektionerna utan röda hund virus finns kvar vid födelsen och barnet kan då vara smittspridare under många månader till år. Barn med kongenital rubella måste följas länge eftersom skador hos barnet kan uppträda senare i livet och förvärras med åren t.ex. hörsel och ögonskador.

Vid röda hund hos en gravid kvinna som sjuknat under de 14 första graviditetsveckorna ska de blivande föräldrarna få information om den stora risken för svår fosterskada så att de kan ta ställning till om de vill fortsätta eller avbryta graviditeten.

Det är störst risk för fostret att bli smittat av modern om hon fått röda hund tidigt i  graviditet.
Under de första tre månaderna är risken för att fostret smittas väldigt stor 80-90 %, i början av den andra tremånaders-perioden cirka 50 %.
Efter 18-20:e veckan minskar risken snabbt för att sedan öka under graviditetens sista månader, men då har infektionen inte längre någon skadlig inverkan på det ofödda barnet.

Om man misstänker att man har röda hund under graviditeten måste man alltid söka läkare. Prov skall då tas och analyseras för att man med säkerhet skall se om det verkligen är röda hund.

Blodprov för att se om man tidigare haft röda hund, immunitetsbedömning, bör även tas om man under första hälften av graviditeten träffar en person med misstänkt röda hundinfektion och man inte vet om man är mottaglig eller ej.
Om den gravida kvinnan inte är immun kan det bli aktuellt att följa henne med ytterligare blodprov. Det kan också vara värdefullt att undersöka den som är smittkälla verkligen har röda hund (t.ex. om möjligt ta prov och/eller ta reda på om den personen är vaccinerad mot röda hund eller inte).

Röda hund hos fostret påvisas genom fostervattenprov (amniocentes).

Röda hund kan påvisas hos barnet genom blodprov, sekret från svalg/näsa eller urin.

Röda hund hos gravid kvinna eller foster kan inte behandlas, däremot förebyggas genom vaccination.

Den som inte är immun mot röda hund har inget skydd mot sjukdomen och kan riskera att få röda hund, i sämsta fall under tidig graviditet, men vaccinering ger ett mycket långvarigt skydd.

Vaccin mot röda hund har i Sverige använts sedan 1974.
Vaccination mot röda hund erbjöds då till alla 12-års flickor samt nyförlösta kvinnor, som immunitetsprövats och inte var immuna. Detta program hade inte full effekt på spridning av smitta till gravida. Därför började man 1982 vaccinera alla barn - pojkar som flickor - vid 18 månaders ålder på barnavårdscentralerna och på nytt vid 12 års ålder i skolhälsovården. Vaccinet var nu kombinationsvaccin som ger skydd mot mässling-röda hund-påssjuka. Detta har gjort att de flesta människor - såväl barn som vuxna - är immuna och smittspridningen upphörde.

Från 2007 ges andra dosen ges vid 6-8 års ålder.
Vid 12 respektive 18 års ålder ska skolhälsovården erbjuda vaccination till ungdomar som inte är fullt vaccinerade med två doser.

Eftersom vaccinet mot röda hund är ett levande vaccin ska man inte vaccinera en kvinna när hon är gravid. Finner man ingen eller mycket låg mängd rubella antikroppar vid prov taget vid första besöket på MVC erbjuder man därför vaccination mot röda hund först efter förlossningen.

Efter vaccination bör man inte heller starta en graviditet förrän efter 1 månad.
Lång erfarenhet har emellertid nu visat att risken är mycket liten att något ska hända fostret om man oavsiktligt blir vaccinerad under graviditeten eller blivit gravid inom månaden efter vaccination. Man kan därför lugnt fortsätta graviditeten.

Vaccination är viktigast för att skydda mot att bli smittad. 
Det viktigt att så många barn som möjligt vaccineras mot röda hund för att vi inte på nytt skall få in smitta. De vaccinationer som nästan alla svenska barn får gör att röda hund smitta inte sprids i Sverige och ger ett gott skydd under graviditet. Det använda vaccinet ger samtidigt skydd mot mässling och påssjuka.

De vaccinationer som svenska barn får hindrar inte bara att röda hund smitta sprids i Sverige de ger också ett gott skydd hos de gravida. Tidigare påståenden och rykten om att denna vaccination hos barnen kan ge följdsjukdomar som autism och vissa andra tillstånd är inte sanna.

Idag tas på de flesta MVC i Sverige rubellaprov vid första besöket.

Detta gör man för att fånga upp kvinnor som är

1. helt mottagliga för smitta eftersom de aldrig vaccinerats och inte heller utsatts för smitta eller
   
   
2. kvinnor som skulle ha nytta av att bättra på skyddet med förnyad vaccination för att och erbjuda dem vaccination när barnet är fött. Den nyblivna modern kan få vaccin även om hon ammar barnet. 

Det är viktigast att kontrollera skyddet mot rubella hos kvinnor som inte nåtts av vaccinationsprogram (t ex invandrarkvinnor) eller de som tidigare avböjt vaccination.

Det vaccin som används ger även skydd mot mässling/påssjuka – särskilt bra om aldrig är vaccinerad tidigare och kan sakna skydd även mot sådan smitta. I så fall ska man också se till att få ytterligare en vaccindos efter 3-4 mån – om man inte ska resa utomlands kan man vänta och passa på när barnet senare MPRvaccineras.

Den kvinna som inte är vaccinerad eller genom tidigare provtagning vet att hon har skydd (immun) kan inför planerad första graviditet rekommenderas rubellaprov (immunitetsprövning) och vaccination om hon är mottaglig för röda hund.
Eftersom röda hund ännu inte har utrotats i hela världen gäller detta speciellt om kvinnan tänker resa till områden med större smittrisk (exempelvis invandrad kvinna som far till sitt hemland som inte är fritt från rubella).

Kvinna som försöker bli gravid eller är gravid under de första fyra graviditets-månaderna
ska alltså inte åka till områden där det går röda hund om hon inte säkert vet att hon är vaccinerad eller att hon är immun undersökt genom blodprov.

Salmonella är en bakterie som orsakar tarminfektion av olika svårighetsgrad.
Det finns cirka 2500 olika varianter så kallade serotyper av salmonellabakterien.
De vanligaste förekommande typerna av salmonella i Sverige är Salmonella Enteritidis och Salmonella Typhimurium.

Smittan sker via avföring som kan förorena huvudsakligen livsmedel som intas via munnen. Person till person smitta förekommer (huvudsakligen inom familjen). Salmonella är en zoonos vilket innebär att den är en sjukdom som kan smitta både människor och djur. Smitta kan också ske från husdjur, framför allt från reptiler. En smittad person eller ett djur utsöndrar bakterien i avföringen.
Smittsamheten är störst i det akuta skedet, när man har diarré, men smittan finns kvar så länge bakterien kan påvisas i avföringen. Bakterien tål kyla och intorkning men dör vid upphettning >+70 C*.
Salmonella är en anmälningspliktig sjukdom och klassificeras som en allmänfarlig sjukdom enligt vår smittskyddslag.
I Sverige rapporteras årligen cirka 2000-4000 fall av salmonella.
De flesta rapporterade fallen (cirka 80 %) har smittats utomlands. De har då smittats på vanliga turistmål som Thailand, Indien, Egypten och Turkiet, men infektion med salmonellabakterier är vanligt över hela världen.

Har man smittats med salmonella insjuknar man vanligen akut inom 1-3 dygn med feber, buksmärtor och diarréer, ibland även kräkningar. Infektionen läker oftast av sig självt inom 7- 10 dygn. Man bär sen på smittan i tarmen vilket innebär att smittan finns kvar i flera veckor och i enskilda fall upp till ett år. Hos barn är smittbärarskapet av salmonellabakterien ofta längre. Salmonella kan ibland orsaka en allvarligare infektion genom att bakterien invaderar blodbanan (sepsis).
Salmonella kan få allvarligare sjukdomsförlopp hos nyfödda, äldre och hos personer som har ett nedsatt immunförsvar eller andra underliggande sjukdomar t.ex. diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar. Man kan också ha en subklinisk infektion, dvs. man har bakterien i tarmen men inga sjukdomssymtom.

Salmonella ger samma symtom hos den gravida kvinnan som hos den icke gravida. Se ovan. Om bakterien invaderar blodbanan (sepsis), vilket är förhållandevis ovanligt, finns en något ökad risk för missfall.

Förekomst av salmonella hos nyfödda är i Sverige mycket låg och i de fall det inträffar har mamman oftast varit bärare av salmonella utan att ha några symtom.
Skulle det nyfödda barnet få salmonella kan det få ett allvarligare förlopp än hos den vuxne individen.
Amning: Smitta från mor till barn sker via avföringen och det föreligger därför inga hinder för amning om god handhygien och personlig hygien kan upprätthållas. Det finns dock enstaka fall beskrivna i världslitteraturen där mycket späda barn tros ha smittats via bröstmjölken. 

Att fostret smittas under graviditeten är mycket sällsynt.
Vanligast överförs smittan från mamman till barnet under förlossningen eller nyföddhetsperioden.

Salmonella påvisas genom odlingsprov från avföring.
Vid allvarligare sjukdomsbild kan ytterligare odlingsprov tas från blod och urin.

Salmonella påvisas genom odlingsprov från avföring.
Vid allvarligare sjukdomsbild kan ytterligare odlingsprov tas från blod och urin.

Antibiotika för att förebygga turistdiarré rekommenderas inte. Lindrig salmonellainfektion behandlas med vätskeersättning (vätska och salter) för att vätske- och saltbalansen skall upprätthållas i kroppen och infektionen läker ofta av sig själv. Vid en okomplicerad salmonellainfektion bör man undvika att behandla med antibiotika. Detta för att behandling endast har marginell effekt på symtomen och även kan medföra risk för ett förlängt bärarskap av bakterien i tarmen. Frikostig antibiotikabehandling kan dessutom leda till att bakterierna kan utveckla resistens d.v.s. att antibiotika inte längre biter på salmonellabakterierna. Vid en allvarlig infektion av salmonella ges efter noggrant övervägande behandling med antibiotika.

Det finns inget vaccin mot salmonella.

• God hygien- livsmedelshygien och handhygien är viktiga förebyggande åtgärder för att undvika att bli smittad.
• Mat som kokas, steks eller upphettats ordentligt smittar inte.
• Förebyggande råd avseende mat och dryck mot turistdiarré när man är utomlands är att man skall välja mat som är ordentligt upphettad eller om man sköter maten själv steka, koka samt skala frukt och grönsaker.
  

I tropiska länder är risken större att insjukna i salmonella och andra tarminfektioner. Tillgången till god sjukvård kan därtill vara bristfällig varför det kan vara lämpligt att avstå från resor under graviditeten eller till dess barnet lämnat spädbarnsåret. 
Om man ändå avser att resa rekommenderas att man söker råd inför resan av infektionsspecialist.

Mer information om Salmonella finns att läsa på  www.smittskyddsinstitutet.se och www.slv.se

Syfilis (lues) är en könssjukdom som orsakas av en bakterie (Treponema pallidum).

Syfilis smittar främst genom sexuell kontakt men också via moderkakan från mor till barn och via blod.
 

Bakterien passerar genom slemhinnor vid direkt kontakt och möjligen via skadad hud. Utanför kroppen dör bakterien.
Syfilis kan också smitta t.ex. vid blodtransfusion om blodet kommer från en smittsam blodgivare. Alla blodgivare och blodenheter i Sverige testas därför så att det inte finns någon risk att man kan smittas med syfilis den vägen. En person som fått och genomfört effektiv behandling för sin syfilis smittar inte.

Antalet rapporterade fall var under 1990-talet färre än 50 per år, men en ökning har skett de senaste åren och 2021 rapporterades 591 fall, varav 92% var män. Merparten av ökningen ses bland män som har sex med män (MSM). I övriga världen är syfilis vanligare än i Sverige. Globalt anger WHO att 7.1 miljoner nya fall inträffar per år. I Asien, Afrika och Syd-Amerika har mellan 1-10 % av de gravida kvinnorna haft syfilis.

Inkubationstiden (tiden mellan smitta och tecken på sjukdomen) kan variera från 9-90 dagar, vanligtvis tre veckor. Symtomen vid en syfilisinfektion kan komma både tidigt och sent efter infektionstillfället. Symtomen delas därför in i tre olika stadier. Man kan också beskriva sjukdomen som tidig eller sen syfilis.

De första tecknen (symtomen) vid syfilis är att man utvecklar ett sår. Såret är cirka 1-2 cm stort, oömt och mycket smittsamt. Såret sitter oftast i underlivet, men kan även vara lokaliserat till munhåla eller ändtarm. Utan behandling läker såret efter en till två månader.

Vid syfilis i andra stadiet kommer symtomen ett par månader efter det man blivit smittad. Det brukar vara allmänna symtom, som feber, huvudvärk, svullna körtlar, håravfall, utslag (speciellt i handflator och fotsulor). Utan behandling kan dessa symtom komma och gå under ett  års tid.

Om man inte får behandling för sin syfilis kan infektionen utvecklas till det tredje stadiet vilket är mycket ovanligt numera. Detta kan komma efter flera år, ibland 10-20 år efter man blivit smittad. Tecken kommer då från angrepp på olika organ. Både nervsystemet och hjärtat kan angripas.

Det vanligaste är dock att syfilisinfektionen inte ger några symtom och upptäcks då enbart via blodprov.

Sjukdomsförloppet är likadant hos den gravida kvinnan som hos den icke gravida.

Medfödd syfilis är mycket ovanligt i Sverige, men man har sett att antal fall har ökat i t ex USA. Ofta beror detta på att modern inte haft tillgång till mödravård under graviditeten.

Vid medfödd syfilis kan  barnet så småningom utveckla skador på flera olika organ bland annat från huden, hjärnan, öronen, ögonen och skelettet. Rätt insatt behandling förhindrar dock att detta sker.

Smitta förs över moderkakan från den infekterade gravida kvinnan till fostret. Risk för smittöverföring finns under hela graviditeten. Hur stor risken är att fostret blir smittad beror på vilket stadium av syfilisinfektionen den gravida kvinnan är i. De första två åren (tidig syfilis) är risken för smittöverföring till barnet 75-100 %. Efter två år, (sen-syfilis) är risken för smittoöverföring till barnet mycket mindre, cirka 10 %.

Behandling med penicillin under graviditeten bedöms vara oerhört effektiv. Om modern fått behandling i tid är riskerna för barnet nästan helt obefintliga. Har den gravida kvinnan en tidig syfilis och inte får behandling i tid överförs infektionen ofta till barnet. Detta kan leda till missfall, fosterdöd eller att barnet föds för tidigt.

Syfilis påvisas oftast genom att man undersöker blodprov. Om resultatet i det första provet kan tyda på en syfilisinfektion tar man ytterligare blodprover för att vara helt säker. I det tidiga stadiet av en syfilisinfektion kan man dessutom direkt påvisa bakterien i prov från ett syfilis sår.

Sedan 2005 erbjuds alla gravida som skrivs in på mödravårdscentralen i Sverige detta prov.

Att påvisa syfilis hos fostret är inte aktuellt eftersom den gravida kvinnan skall behandlas för sin infektion oavsett om fostret är smittat eller inte.

Syfilis påvisas genom undersökning av blodprov som tas vid födelsen och/eller blodprov som tas senare i nyföddhetsperioden. Man undersöker sedan barnet med ytterligare prov för att se om misstanken på syfilisinfektion finns kvar efter cirka 6-12 månader.

Syfilis behandlas med penicillininjektioner. Behandling av syfilis skall skötas av läkare som har erfarenhet av syfilis.

Efter behandling skall kontroller göras för att se att infektionen verkligen har läkt ut. Behandling med penicillin under graviditeten bedöms vara oerhört effektiv. Om modern fått och genomfört rekommenderad behandling är riskerna för barnet nästan helt obefintliga. Det är också viktigt att kvinnans partner kommer för undersökning och eventuell behandling.

En kvinna som tidigare haft syfilis, blivit behandlad och kontrollerad efter sin behandling behöver inte behandlas igen under graviditeten.

Både tidig och, i mindre utsträckning sen syfilis innebär en risk för infektion till barnet. Risken att få syfilis genom tillfälliga sexuella kontakter bör undvikas särskilt under graviditeten. Gravida kvinnor och deras partner bör vara medvetna om att syfilis är vanligt i Baltikum, Ryssland och på turistorter i stora delar av Asien, Afrika och Syd-Amerika.

Att upptäcka och behandla syfilis är det effektivaste sättet att minska risken för smittöverföring till barnet och följdsjukdomar hos kvinnan. På svenska mödravårdscentralen erbjuds därför alla gravida kvinnor provtagning för syfilis. Detta prov skall tas så tidigt som möjligt under graviditeten. Det är speciellt viktigt att se till att prov tas på kvinna som inte tidigare vårdats på mödravårdscentral, i synnerhet om hon kommer från länder där syfilis är mer vanligt eller har partner som kommer från sådana länder.

Om smittrisk kan ha förekommit efter första provet kan dessutom nytt prov behöva tas senare i graviditeten. Tidig syfilis lyder under smittskyddslagen och anmälan liksom uppspårning av smittkälla (partnerspårning) skall göras på den mottagning där syfilisinfektionen behandlas.

TBE (tick borne encephalitis) är en hjärn- och/ eller hjärnhinneinflammation som orsakas av ett virus som överförs av fästingar.

Vid bett av en TBE- infekterad fästing smittas man direkt av vätska från fästingens infekterade spottkörtlar. Smitta överförs däremot inte från person till person. Det vill säga, en patient som har TBE smittar inte vidare.

Smitta med opastöriserad får-, get- och komjölk har rapporterats från vissa områden i Europa, men aldrig i Sverige.

TBE förekommer i spridda delar av Götaland och Svealand. Även på Åland förekommer smittan. TBE finns också i de baltiska staterna och i Central- och Östeuropa.

TBE förekommer under hela året men är vanligast under juli till oktober. Varje år insjuknar ungefär 300-500 personer i TBE.

Inkubationstiden för TBE är vanligtvis en vecka, men kan variera mellan 4-28 dagar. Symtomen kommer ofta i två omgångar. Först blir man sjuk med allmänna symtom som huvudvärk, muskelvärk, trötthet och feber under cirka en vecka. Sedan känner man sig bra under cirka en vecka. Därefter återinsjuknar 20-30% på nytt i en hjärn- eller hjärnhinneinflammation. Förutom feber och huvudvärk kan neurologiska symtom som förvirring, balanssvårigheter, skakningar, nervförlamningar, svaghet i armar och/eller ben förekomma. Sjukdomen kan hos många bli långdragen. Infektionen är ofta lindrigare hos förskolebarn än hos vuxna.

Sjukdomssymtomen är likadana som hos den icke gravida. Enligt de kunskaper som finns är det ingen ökad risk för missfall.

Man känner inte till att det skulle vara risk för att fostret skall bli sjukt eller få fosterskador om modern får en TBE-infektion.

Det saknas rapporter om hur stor risk det är att fostret eller det nyfödda barnet blir smittat. Det finns ett fåtal rapporter om gravida med TBE där man undersökt barnen och det har inte påvisats infektion hos fostret. Det går bra att amma om man har TBE.

TBE diagnosticeras med blodprov där man tittar efter antikroppar mot virus. Vid sjukdomssymtom från nervsystemet eller vid hjärnhinneinflammation tar man även prov från ryggmärgsvätskan.

Påvisning av TBE-virus hos fostret är inte aktuell.

Erfarenhet av provtagning för TBE hos nyfödda barn saknas. Man bör kunna ta reda på det genom att undersöka blodprov från barnet i nyföddhetsperioden och få slutligt besked genom undersökning vid ett års ålder.

Det finns ett effektivt vaccin mot TBE. Någon behandling förutom förebyggande vaccination finns däremot inte. Om man inte är vaccinerad och har blivit fästingbiten kan man dock ta det ganska lugnt eftersom risken att fästingen bär på TBE-smitta är liten. Även i de särskilda riskområdena bär bara en liten andel fästingar på smitta (sannolikt 1 på 1000 till 1 på 100 fästingar). Man kan inte hindra eventuell smittöverföring av TBE-virus genom att ta bort fästingen. Men det är ändå viktigt att ta bort fästingen så snart man kan eftersom man då kan hindra att man eventuellt blir smittad med Borrelia, som är vanligare hos fästingar än TBE-virus (se Borrelia kapitlet på INFPREG). Läs råd om hur man bäst tar bort fästingar på 1177´s hemsida. Apoteken och vårdcentralerna i utsatta områden har också informationsmaterial och bra fästingborttagare. Om man utvecklar symtom som vid TBE bör man kontakta läkare.

Bor man i särskilda riskområden sommartid och vistas mycket ute bör man vaccinera sig. Vaccination rekommenderas även vid resor till områden där TBE är vanligt t.ex. i Baltikum och vissa riskområden i Central- och Östeuropa om man kommer vistas mycket i skog och mark. Inför resa kan man också få bra information om man kontaktar vaccinationscentraler, som har infektionsspecialister. Vaccination av gravid kvinna rekommenderas som regel inte. Kvinna som regelbundet vistas sommartid i riskområden för TBE-smitta, speciellt om TBE-fall inträffat där hon bor, bör tänka på att vaccinera sig i god tid före planerad graviditet. Skulle man råkat bli vaccinerad under graviditeten kan man dock ta det med ro eftersom man inte har observerat någon skadlig inverkan på fostret.

Risken för fästingbett i miljöer med många fästingar (ofta fuktig gräs- och buskterräng) kan minskas genom heltäckande klädsel. Om man har ljusa kläder syns fästingarna bäst. Fästingen kryper ofta ganska länge innan den biter sig fast. Om man efter utevistelsen synar kroppen och eventuellt duschar och kammar sig kan man därför bli av med fästingar redan innan de biter. Mer information om var TBE-smitta finns hittar du på de olika Smittskyddsenheternas hemsidor.

Toxoplasmos (toxoplasma) är en infektion orsakad av en parasit som finns över hela världen. Oftast märker man inte att man är smittad. Får kvinnan toxoplasmosinfektion under graviditeten, finns risk för att det väntade barnet kan få infektionen. Med kunskaper om hur toxoplasmos sprids kan man minska risken för att bli smittad under graviditet.

Toxoplasma-parasiten finns överallt men är vanligare i varma, milda och fuktiga klimat jämfört med kalla. Den är vanligare i södra Sverige än i Norra men vanligare i Syd-Europa framförallt i Frankrike, Italien och Spanien. Toxoplasmaparasiten smittar från djur till människor. Parasiten kan överleva under mycket lång tid. Huvudvärd för parasiten är katten (framförallt unga katter) som sprider smittan genom avföringen i jord och sand. Djur kan få i sig parasiterna, som sedan lagras upp i musklerna. Parasiten kan också finnas på ytan av grönsaker, bär och frukt som haft kontakt med smittad jord. Människan kan sedan smittas om hon äter rått, otillräckligt upphettat kött från smittade djur eller frukt/bär som inte sköljts ordentligt. Parasiten dör vid uppvärmning över 65 grader och nedfrysning under -12 grader. Kokt kött eller kokta grönsaker och livsmedel som varit frysta är ofarliga. Gravat och saltat kött kan överföra smitta. Det är inte säkert att tillagning av mat i mikrovågsugn dödar parasiten.

Smittan kan också överföras från kattens avföring eller vid arbete med jord till människa genom att man får parasiter på händerna som sedan stoppas i munnen. Kattens och speciellt kattungens avföring kan innehålla stora mängder av parasiten och därför bör den gravida kvinnan undvika kontakt med kattavföring.

De flesta katter, i synnerhet innekatter, utsöndrar inte toxoplasmaparasiter. En katt med toxoplasmainfektion smittar endast via avföringen. Katten är i övrigt inte smittsam. Enligt de undersökningar som finns spelade kattinnehav ingen större roll för spridning av toxoplasmasmitta.

Toxoplasmos smittar alltså vid:

• Förtäring av rått eller otillräckligt tillagat kött främst från gris, får och lamm som innehåller parasiten. Även nötkött kan innehålla parasiten.

• Vid förtäring av osköljda eller råa grönsaker, frukter eller bär som har parasiten på ytan eller skalet.

• Vid kontakt med jord eller sand som är förorenad med parasiten vid till exempel trädgårdsskötsel eller i sandlådan.

Om en gravid kvinna får infektionen, kan den överföras till fostret via moderkakan, däremot smittar inte toxoplasmos från människa till människa. Personer med toxoplasma-infektion är inte smittsamma till andra personer.

Toxoplasmos överförs inte vid amning.

Inkubationstiden (från smitta till sjukdom) är 5-21 dagar. Toxoplasmosinfektionen ger oftast inga symtom alls eller mycket diffusa influensasymtom som trötthet, feber, huvudvärk, muskelvärk, svullna lymfkörtlar oftast på halsen.

Infektion med toxoplasmos hos den i övrigt friska icke gravida personen behöver inte behandlas.

Genomgången infektion ger ett livslångt skydd (immunitet).

Symtomen vid en toxoplasmosinfektion hos den gravida kvinnan skiljer sig inte från den som inte är gravid. Vid infektion med toxoplasmos under graviditet finns risken att fostret blir smittat. Får man en infektion tidigt i graviditeten är risken liten (1-10 %) att fostret blir smittat, men komplikationerna om man blir smittad blir allvarligare. Ju senare under graviditeten man smittas, desto större är risken för att fostret smittas. I slutet av graviditeten är det vanligare med smittöverföring men komplikationerna är då lindrigare.

Fostret smittas med toxoplasmos via moderkakan. Toxoplasmosinfektion i tidig graviditet kan i oturliga fall leda till missfall och fosterdöd. Den kan också leda till skador på barnets hjärna, ögon, hörsel. De flesta barn som smittats med toxoplasmos under fosterlivet föds symptomfria men kan utveckla komplikationer senare i livet om de inte behandlas för sin infektion. Behandling i fosterlivet och under första levnadsåret minskar sjukdomsrisken och komplikationerna hos barnet.

Om barnet får toxoplasmos efter födelsen leder det inte till några skador.

Har man som gravid redan haft toxoplasmos har man antikroppar och är då skyddad.

Toxoplasmosinfektion under graviditet är ovanligt i Norden. Den viktigaste åtgärden för att minska risken för smitta är god handhygien och att vara försiktig vid hantering av livsmedel.

Infektion med toxoplasmos påvisas genom blodprov. Infektionen kan påvisas 2-3 veckor efter att man fått smittan.

Toxoplasma-infektion påvisas hos fostret med fostervattenprov (amniocentes) med hjälp av en mycket känslig metod s.k. PCR-teknik. Vid födelsen kan moderkakan och navelsträngsblodet skickas till laboratorium för undersökning.

Toxoplasma-infektion hos barnet påvisas med blodprov. Att påvisa toxoplasmos hos det nyfödda barnet kan vara svårt då moderns antikroppar finns kvar hos barnet och döljer barnets egen produktion av antikroppar. Det kan ibland ta upp till ett år innan man kan vara säker på om barnet haft toxoplasmosinfektion eller inte. Om man misstänker toxoplasmosinfektion hos barnet bör först och främst moderns blod undersökas. Har den gravida utvecklat antikroppar under graviditeten bör vidare utredning av barnet göras.

Behandling av toxoplasma-infektion under graviditet bör ske i samråd med obstetriker/gynekolog och infektionsläkare som har speciella kunskaper om detta. Det går att behandla toxoplasmos med en kombination av flera olika läkemedel. Denna behandling kan ges både till den gravida kvinnan med toxoplasmosinfektion hos fostret under graviditet och till barnet under första levnadsåret. Behandlingen syftar till att minska risken för skador på barnet.

Behandlingen av det nyfödda barnet kan inte påverka redan uppkomna skador men kan minska risken för att utveckla ytterligare skador.

För att undvika att smittas med toxoplasmos rekommenderas följande:

• Var noggrann med att tvätta händerna efter kontakt med jord, sand och katter.

• Använd god hygien vid hantering med livsmedel. Diska köksredskap noga efter kontakt med rått kött och råa grönsaker, sallad, frukt och bär. Tvätta händerna.

• Ät inte rått eller otillräckligt tillagat (rosa) kött framförallt inte gris, lamm och fårkött men även nötkött.

• Kokning, stekning och frysning dödar parasiten.

• Skölj frukt, bär och grönsaker noga.

• Använd handskar vid trädgårdsarbete.

• Undvik att byta i kattlådan. Om du måste, använd handskar och tvätta händerna noggrant. Låt helst någon annan byta i kattlådan.

• Vid utlandsresa utanför Norden undvik rått och rosa kött, osköljda grönsaker och sallad, oskalad frukt eller bär.

• Risken för att smittas av toxoplasmos är störst i central och Sydeuropa samt övriga världen med undantag för USA och vissa asiatiska länder (Japan, Korea).

• Om man misstänker toxoplasma-infektion under sin graviditet, till exempel efter utlandsresa bör man ta kontakt med sin barnmorska eller läkare.
•  

Mer information avseende toxoplasmos finns att läsa på livsmedelsverkets hemsida under Gravida råd om mat - mat att undvika

Tuberkulos (förkortas ofta TBC) orsakas av bakterien Mycobacterium tuberculosis. En närbesläktad bakterie som sprids från nötkreatur kan också orsaka tuberkulos men den är mycket ovanlig i Sverige.

Tuberkulos är en av de vanligaste infektionssjukdomarna i världen och bland de tre vanligaste orsakerna till död bland kvinnor i åldrarna 15 till 44 år. En fjärdedel av jordens befolkning är troligen smittad. WHO uppskattade antalet nya sjukdomsfall till 10,6 miljoner och antalet dödsfall till 1,6 miljoner år 2021. Förekomsten är högst bland jordens fattiga. Det är vanligt att en tuberkulos-smittad person även har HIV, framför allt i Afrika söder om Sahara. År 2021 beräknades 450 000 personer ha insjuknat i multiresistent tuberkulos, d.v.s. tuberkulos som är motståndskraftig mot traditionell behandling.

I Sverige anmäldes 386 fall av tuberkulos 2022. Det största antalet personer som insjuknar i tuberkulos är födda i länder där tuberkulos är vanligt. Förekomsten av tuberkulos i Sverige, liksom fördelningen av patienternas födelseländer, är i hög grad beroende av hur flyktingströmmarna till Sverige ser ut.

Tuberkulos är en luftburen smitta. Det betyder att en person med tuberkulos i lungorna och luftvägarna kan smitta andra genom hosta och nysningar. Bakterierna kan hålla sig svävande i luften i flera timmar och personer som finns i den omedelbara närheten kan andas in bakterien och bli smittad. Personer med tuberkulos är olika smittsamma, en del mer än andra. En person som behandlas för tuberkulos med en känslig stam och begränsad utbredning av sjukdomen bedöms vara smittfri efter ca 14 dagars behandling om symtomen samtidigt förbättras.

Tuberkulos kan även finnas i andra delar av kroppen men då smittar det inte. En kvinna som är gravid kan smitta sitt foster, men det är mycket ovanligt. Tuberkulos smittar endast genom bröstmjölk om kvinnan har en aktiv tuberkulos i bröstkörtlarna.

En infekterad person får oftast inga eller lindriga luftvägssymtom direkt efter att ha blivit smittad. Långvarig hosta med eller utan upphostningar av slem och ibland blod är det vanligaste symtomet. Ibland får den smittade personen allmänsymtom som viktnedgång och feber. Även smärta i bröstkorgen, uttalad trötthet, nedsatt aptit och nattliga svettningar kan förekomma.

Hos majoriteten av de personer som smittats går den tuberkulösa infektionen över i ett vilande skede, latent tuberkulos. Den vilande tuberkulosinfektionen kan bryta ut längre fram och detta sker hos ca 1 av 10 personer. Risken för aktiv tuberkulos är störst under de första åren efter smittillfället, men kvarstår hela livet. Smittillfället kan alltså ligga tiotal år bakåt i tiden.

Tuberkulos kan ha ett långsamt förlopp hos vuxna. Lungtuberkulos är vanligast, men de flesta av kroppens organ kan angripas. Symtomen kommer då från organet som är drabbat och personen har då inte hosta.

Det är inte lättare att få tuberkulos under graviditet än annars. Däremot finns det en risk att en vilande (latent) tuberkulos bryter ut efter förlossningen. Om man har en redan pågående tuberkulos blir man oftast sämre efter förlossningen.

Immunförsvaret hos nyfödda barn är inte färdigutvecklat. Därför är nyfödda mycket känsligare och kan ofta bli allvarligt sjuka i tuberkulos om de utsätts för smitta. Spädbarn får inte samma symtom som vuxna av tuberkulos utan blir oftare allvarligt sjuka med mer allmänna sjukdomsymtom.

Om mamman skulle ha en obehandlad spridd tuberkulos kan fostret smittas under graviditet och förlossning, barnet har oftast då tecken på en allvarlig infektion efter födelsen. Smitta från mor till foster före och under förlossningen är mycket ovanligt i Sverige.

Det flesta barn som utvecklar tuberkulos smittas efter förlossningen av sin mamma eller annan person med smittsam tuberkulos i barnets närhet t.ex. familj eller vänner.

Vid misstänkt tuberkulos under graviditet ska utredning och provtagning ske på infektions- eller lungklinik. Med hjälp av sjukdomshistoria och lungröntgen kan diagnosen lungtuberkulos ställas. Ytterligare prover som kan ställa diagnosen tuberkulos är upphostningsprov, blodprov, tuberkulintestning. Om det finns misstanke om tuberkulos i andra organ än lungorna tas prov från respektive organ.

Om det misstänks att en gravid tidigare haft tuberkulos, eller har en latent tuberkulosinfektion skall hon remitteras till lungläkare/infektionsläkare.

Vid inskrivning på mödrahälsovården så ska gravida kvinnor screenas för om de blivit utsatta för risk att ha blivit smittade av tuberkulos. Till exempel på grund av att de kommer från ett land där tuberkulos är vanligt. Om så är fallet rekommenderar Socialstyrelsen riktad hälsokontroll för tuberkulos under graviditet.

Vid misstanke om att ett nyfött barn blivit smittad av tuberkulos under graviditeten eller förlossningen görs flera noggranna undersökningar. Även moderkakan och navelsträngen brukar provtas eftersom de också kan vara angripna.

Den viktigaste förebyggande åtgärden är att hitta och behandla tuberkulos hos mamman och andra närstående.

Risken att insjukna i tuberkulos efter att man blivit infekterad minskar kraftigt om man direkt får behandling med förebyggande mediciner.

Vid aktiv tuberkulos måste den gravida få behandling minst två veckor före förlossningen för att minska risken att barnet också blir smittat. Om modern inte hunnit få behandling så kan det vara nödvändigt att separera mor och barn för att minska risken att den nyfödda blir allvarligt sjuk.

Ett nyfött barn som utsatts för säkerställd smitta eller starkt misstänkt smittsam tuberkulos får förebyggande behandling och följs med kontroller. Barnet ska inte vaccineras mot tuberkulos. Om barnet efter 8–12 veckor med förebyggande behandling inte har några symtom och alla prover är negativa så kan man konstatera att barnet inte är smittat. Då rekommenderas vaccination mot tuberkulos.

Amning

Mammor som inte är smittsamma kan amma även om hon får behandling mot tuberkulos. Det mediciner som används mot tuberkulos passerar inte över i bröstmjölken.

I Sverige vaccineras barn mot tuberkulos vanligen först vid 6 månaders ålder. De få barn som lider av en svaghet i immunförsvaret och riskerar en allvarlig infektion av vaccinet har då hunnits upptäckas och ska inte vaccineras.

Barnläkaren kan vaccinera barn under 6 månader om barnet tillsammans med familjen skall resa till ett land med hög förekomst av TBC för att besöka släkt och vänner eller för att familjen kommer att bosätta sig där. Det kan också bli aktuellt om en anhörig eller annan person i närmiljön behandlas för TBC.

Tuberkulos är en av de sjukdomar i Sverige som Hälso- och sjukvården har anmälningsplikt på enligt smittskyddslagen. Tuberkulos klassificeras som en allmänfarlig sjukdom. Smittskyddslagen medför fördelar för den som smittas med tuberkulos i form av fri sjukvård och fria mediciner.

År 2022 rapporterades 386 fall av aktiv tuberkulos i Sverige, varav 12 rapporterades vara gravida eller fött barn de senaste sex månaderna vid diagnos.

Vid vaccination under graviditet är det viktigt att väga nyttan med skydd mot sjukdomen hos den gravida, fostret och det nyfödda barnet mot eventuella risker med vaccinet. Generellt är riskerna vid vaccination under graviditet små. Vissa vacciner bör den gravida dock undvika, men även om ett sådant vaccin har getts av misstag är det  aldrig en anledning till abort. Flera vacciner kan däremot göra stor nytta både för den gravida och det väntade barnet, genom att skydda dem mot sjukdomar som kan orsaka svåra komplikationer. Nedan kommer en lista över vilka vaccin och om de rekommenderas eller inte under graviditet.  

 Mer information om vaccin till gravida och svenska barnvaccinationsprogrammet finns på Folkhälsomyndighetens hemsida.  

Vaccin mot mässling, påssjuka, röda hund som kombinationsvaccin (MPR) (M-M-RVAXPRO, Priorix)  

Vaccin mot vattkoppor (Varilrix, Varivax).   

Vaccin mot vattkoppor

Vaccin mot bältros (Zostavax).   

Vaccin mot humant papillomvirus (HPV). (Gardasil 9, Cervarix).   

Vaccin mot TBE (FSME -immun, Encepur) 

Vaccin mot gula febern (Stamaril) Gravida bör avrådas från att resa till ett område med pågående gula febern-epidemi. Om detta inte går att undvikabör vaccinet ges. 

Vaccin mot pneumokocker (Prevenar 13, Apexxnar, Pneumovax) Vaccinerna är inte väl testade på gravida och ska därför bara ges till ovaccinerade gravida som tillhör en högriskgrupp för att få svår sjukdom (blodförgiftning eller hjärninflammation). 

Vaccin mot rabies (Rabipur, Verorab) Vaccinerna är inte väl testade på gravida men vaccin ska alltid ges om det finns risk för misstänkt smitta eftersom sjukdomen annars alltid leder till döden.  

 
Vaccin mot hepatit B (Engerix, HBVAX PRO) Gravida som inte har, eller tidigare har haft hepatit B och som har stor risk för smitta under graviditet (ex. smittsam sexualpartner) eller som utsatts för blodsmitta bör vaccineras. 

Vaccin mot japansk encefalit (Ixaro) Vaccin mot japansk encefalit är inte utprövat för gravida och vaccination rekommenderas därför bara till gravida resenärer som åker till ett område med pågående epidemi. 

Vaccin mot meningokockinfektion (Menveo, Nimenrix, Bexsero, Trumenba) Vaccin mot meningokockinfektion är inte utprövat för gravida. Vaccination rekommenderas bara till gravida som utsätts för stor risk för smitta, till exempel resenärer som åker till ett område med pågående epidemi eller vid utbrott.  

Vaccin mot tyfoid (Typhim- Vi, Vivotif) Det finns två olika sorter av vaccin mot tyfoid. Vid vaccination under graviditet rekommenderas det avdödade vaccinet (Typhim.Vi).  

Vaccin mot polio, tetanus(stelkramp) och difteri Vaccinerna är säkra att ge under graviditet och ska ges precis som till de som inte är gravida. 

Vaccination mot covid-19 De vaccin mot covid-19 som används i Sverige är godkända att ges till gravida under hela graviditeten. Folkhälsomyndigheten rekommenderar vaccination till alla gravida, vanligen efter vecka 12, för att skydda mot svår sjukdom och ge skydd till barnet efter födelsen. Om den gravida har andra riskfaktorer för svår covid-19 sjukdom (till exempel kraftig övervikt, hjärt-lungsjukdom, högt blodtryck) rekommenderas vaccindosen även innan graviditetsvecka 12. 

Vaccin mot influensa Alla gravida rekommenderas vaccin mot säsongsinfluensa efter graviditetsvecka 12. Det skyddar både den gravida och det nyfödda barnet mot svår sjukdom.  

Vaccin mot kikhosta Sedan augusti 2022 rekommenderar Folkhälsomyndigheten gravida att vaccinera sig från v.16. Vaccinet skyddar det nyfödda barnet  mpot svår sjukdom fram till dess barnet fått sin första dos i barnvaccinationsprogrammet. Vaccinet skyddar även mot difteri och stelkramp. En vaccindos rekommenderas vid varje graviditet. 

Vaccin mot RS-virus (Abrysvo) Under 2023 har ett nytt vaccin mot RS-virus godkänts. Vaccinet ges under graviditetsvecka 24-36 (helst efter vecka30) för att skydda det nyfödda barnet. Än så länge kan endast vaccinet köpas  på privata vaccinationsmottagningar. Folkhälsomyndigheten inte gått ut med en nationell rekommendation om vilka som ska vaccineras och när.

Vaccin mot hepatit A (Avaxim, Vaqta, Havrix)  Vaccinet rekommenderas vid resa till länder med hög risk för smitta . Om det finns risk för samtidig smitta med hepatit B kan kombinationsvaccin mot hepatit A och B (Twinrix) ges. 

Vaccin mot kolera (Dukoral) Vaccinet rekommenderas vid resa till länder eller miljöer med med låg hygienisk standard där kolera cirkulerar. Ett visst skydd mot diarré orsakad av vanliga tarmbakterier kan också vara extra bra hos gravida, som har större risk att bli svårt sjuka i diarrésjukdom.   
  

Vaccin inför planerad graviditet 

Vid följande vacciner avråds graviditet i en månad efter taget vaccin: 

• Vaccin mot tuberkulos (BCG)   

• Vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund (MPR) 

• Vaccin mot vattkoppor 

• Vaccin mot gula febern 

• Vaccin mot tuberkulos (BCG) 

Det går alltid bra att vaccinera sig när man ammar, förutom: 

• Vaccin mot Gula Febern ska inte ges vid amning. Amning kan påbörjas igen  2 veckor efter vaccinationen. 

• Om mamman har hiv ska barnet inte ammas vid vaccination.

Inkubationstiden är 2-3 veckor. Vattkoppor är mycket smittsamt och smittan sprids via luften. Man är smittsam från ett par dagar före man blir sjuk fram till dess blåsorna torkat in och blivit så kallade krustor (sårskorpor). Sjukdomen kan bryta ut dag 9-21 räknat från den dag då man blivit smittad. Genomgången vattkoppsinfektion ger ett livslångt skydd mot vattkoppor men man kan senare i livet få bältros. 98 % av alla 12-åringar i Stockholm har antikroppar mot vattkoppsvirus som tecken på genomgången infektion. Bältros är inte lika smittsamt som vattkoppor men smittar genom direktkontakt från blåsorna och en person som ej haft vattkoppor kan då få vattkoppor.

Symtomen är relativt lindriga med huvudvärk, feber och sjukdomskänsla. Hos vuxna kan symtomen bli mer uttalade. Utslaget/blåsorna är typiskt för sjukdomen. De börjar vanligen på bålen, i ansiktet och hårbotten och sprider sig sen under 4-7 dagar. Blåsorna torkar in efter ca 1-2 veckor och faller av. Den mest förekommande komplikationen är hudinfektion.  Klåda vid vattkoppor är ett vanligt problem.

Vattkoppor under graviditet har oftast ett okomplicerat förlopp men av och till kan det bli en allvarlig infektion med lunginflammation och hög feber. Sjukhusvård är då befogad. Den gravida kvinnan kan också få för tidiga sammandragningar.

Vattkoppor kan överföras till fostret vilket är vanligare i slutet än i början av graviditeten. En liten risk finns för fosterskador (neurologiska) om den gravida kvinnan får vattkoppor under de 20 första graviditetsveckorna. Det är dock ovanligt. Under den senare delen av graviditeten finns ingen risk för fosterskada.Blir kvinnan sjuk i vattkoppor vid tiden runt barnets födelse finns däremot en mycket hög risk för svår vattkoppsinfektion hos barnet. Får den gravida kvinnan utslag fem eller fler dagar innan barnets födelse är risken mindre att barnet får en allvarlig vattkoppsinfektion då antikroppar från modern gått över till barnet och ger ett skydd.Om modern tidigare haft vattkoppor och det nyfödda barnet utsätts för vattkoppssmitta från omgivningen har barnet som regel fått antikroppar från modern och är därigenom skyddad. Barnet får ammas. Bältros hos kvinnan utgör ingen risk för foster eller barn.

Vattkoppor under graviditet är sällsynt. I Sverige har >95% av gravida kvinnor haft vattkoppor och har därmed ett skydd. Gravida kvinnor som är uppvuxna i länder med tropiskt eller subtropiskt klimat är mindre skyddade än kvinnor uppvuxna i Sverige. En kvinna som ej har haft vattkoppor och blivit utsatt för smitta bör kontakta infektionsklinik och eventuellt få förebyggande behandling. Bältros under graviditet är ovanligt.

Om man får vattkoppor under graviditeten bör man rådgöra med specialist/infektionsläkare. Behandling med antivirusmedicin (antiviral terapi) ges i senare delen av graviditeten och vid allvarlig vattkoppsinfektion.
Insjuknar man svårt i vattkoppor under graviditet skall man vårdas på infektionsklinik. Om kvinnan insjuknat i vattkoppor en vecka före till en vecka efter barnets födelse ger man behandling med antiviral terapi så snart som möjligt till kvinnan. Barnet ges behandling med antikroppar(zosterimmunglobulin).
Om barnet får vattkoppor ger man antiviral terapi till barnet. Om den gravida kvinnan får vattkoppor sista månaden före förlossningen bör hon få antiviral terapi så snart som möjligt för att försöka minska smittöverföring och risk för vattkoppor hos barnet.
För tidigt födda barn som blivit utsatta för vattkoppssmitta kan behöva behandling med antikroppar (zoster-immunglobulin) och antiviral terapi kan behöva ges vid minsta tecken på vattkoppor.

Det är mycket svårt att skydda sig mot smitta då vattkoppor är mycket smittsamt. Att skilja ett barn som har vattkoppor från den gravida mamman för att förhindra smitta till henne har inte stora möjligheter att lyckas. Däremot skall man undvika att träffa utomstående personer som man vet är smittade eller har vattkoppor. Vaccin Varilrix finns och kan ges till icke-immuna vuxna. Gravida ska dock inte vaccineras och man ska undvika att bli gravid 1 månader efter vaccination.

Zika är ett myggburet virus som närmast är släkt med de virus som orsakar denguefeber, gula febern, japansk encefalit och west nile-feber.

Spridning och smitta sker framför allt vid bett av viss sorts myggor (vissa Aedes arter), som finns i varmare länder och som bär på zikavirus. Dessa myggor sticker främst dagtid och kan föröka sig i små vattensamlingar. Klimatet i norra Europa och Sverige är inte lämpligt för dessa myggor.

Zikavirus har länge varit spritt i Afrika och delar av Asien. Virus spreds sedan till Mikronesien-Polynesien och har nu spritts vidare till Brasilien och sedan vidare till Syd-Centralamerika/Mexico/Karibien/Florida där samma sorts myggor finns. Eftersom zikavirus sannolikt inte funnits i dessa områden tidigare var alla mottagliga för smittan.Under 2017-2018 har spridningen av zika på de amerikanska områdena avtagit avsevärt. 

Zikavirus kan spridas från

- en mygga, som sticker en människa som nyligen har fått zikavirusinfektion och har smittan i blodet 
- infekterad blodsugande mygga, som sticker en människa som inte är immun
- gravid kvinna över moderkakan till foster
- infekterad man eller kvinna till sin partner vid samlag
-blodtransfusion från akut infekterad människa, som har zikavirus i blodet.

Observera att enligt svenska bestämmelser om blodgivning får inte en person som varit i områden där det finns risk för att han/hon är smittad med zikavirus eller annan tropisk sjukdom (dengue, japansk B encefalit eller malaria) lämna blod.

Inkubationstiden är ca 2-12 dagar. Vanligen - i cirka fyra av fem fall – märker man inte infektionen.
Om man blir sjuk blir symtomen lindriga: oftast feber, hudutslag, klåda, ledbesvär och ögoninflammation. Sjukdomen varar några dagar upp till en vecka. Komplikationer från nervsystemet förekommer men är sällsynta.

Efter genomgången infektion – oavsett om man har symtom eller inte – utvecklas sannolikt immunitet.

Om symtomen hos den gravida kvinnan skiljer sig från den icke-gravida vet man inte, men enligt den information som finns verkar inte infektionen vara allvarligare hos den gravida kvinnan.

Zikavirus kan infektera och passera moderkakan och därmed smitta barnet.

De första rapporterna om fosterpåverkan av zikavirusinfektioner kom 2015 då man såg tusentals barn med mikrocefali i efterförloppet av en mycket stor zikavirusepidemi i Brasilien. Dessa uppgifter ledde till forskning, granskning av inträffade fall och man tittade även på fall från tidigare områden som haft zikavirusepidemier. Totalt 13 länder bland andra Franska Polynesien, Brasilien och Colombia rapporterar juli 2016 fall av inhemsk zikavirusinfektion hos modern och sjukdomar i nervsystemet hos fostret/barnet. Ytterligare skadade barn rapporteras från andra länder av mödrar som besökt något av de zikavirusdrabbade länderna.

Zikavirus överfört under graviditet till fostret har samband med ett flertal avvikelser i nervsystemet och en av dessa avvikelser är mikrocefali, för litet huvud som beror på störning av fosterhjärnans tillväxt . Andra avvikelser som man sett är ögonförändringar, klumpfot och ledförändringar/felställningar.

Man vet ännu inte hur stor risken är att smittan överförs till fostret och heller inte risken för att fostret ska skadas av en zikavirusinfektion.
Det man sett i Brasilien och Polynesien är att risken för mikrocefali och ögonförändringar är störst under graviditetens första 3 månader, men mikrocefali kan bli uppenbart under hela graviditeten.
 
Spädbarn kan infekteras innan födelsen om mamman får zikavirusinfektion inom ca 2 veckor före förlossningen.

Inga rapporter finns om att zikavirus överförs vid amning.

Vid misstanke om infektion måste man ta prov för att veta om det rör sig om zikavirusinfektion eller andra likartade infektioner som finns i samma områden.
Har man sjuknat inom de senaste 10 dagarna tas blod och urinprov, kommer man senare till provtagning endast blodprov.
Man ska tala om ifall man vet att man vistats i tropiska områden och haft andra likartade sjukdomar eller vaccinerats mot gula febern för att bedömningen av resultaten i blodprovet ska bli så säker som möjligt

I nuläget undersöker man inte en eventuell överföring av zikavirus, annat än i mycket speciella fall.

Om en kvinna har haft en konstaterad Zikavirusinfektion under graviditeten ska hon remitteras till ansvarig specialistmödravård för att diskutera vidare kontroller.

Först säkerställer man mammans infektion genom provtagning och om mamman är infekterad tar man blod och urinprov på barnet samt eventuellt ett prov från ryggmärgsvätskan.

Botande behandling finns inte idag, utan man kan bara behandla symtomen såsom klådstillande och febernedsättande vid feber.

Vaccin och annan förebyggande medicinering finns inte.

Enda möjligheten är att undvika att bli smittad genom att inte resa till områden där zikavirussmitta sprids och om man måste resa skydda sig mot myggbett och eventuell sexuell smitta.

Gravida kvinnor avråds därför från att resa till områden med utbrott av zikavirusinfektion, och detta gäller under hela graviditeten eftersom man ännu inte vet om och när under graviditeten zikavirusinfektion är ofarlig för fostret.

Om man är gravid eller försöker bli gravid och måste/planerar att resa till länder där det finns risk för zikavirusinfektion och andra sjukdomar som inte sprids i Sverige, är det viktigt att söka och få råd inför resan för att skydda sig mot smitta. Sådan information, individuell rådgivning och adekvata råd kan man få på resemedicinsk mottagning eller infektionsklinik, där man har sakkunskap och aktuell epidemiologisk information.
 

Under och efter vistelsen i området rekommenderar World Health Organization (WHO) från och med mars 2019 följande åtgärder:

för att vara säker på att inte föra över smitta till ett ofött barn om man får en tyst zikainfektion

   - bör kvinna som vistas i områden med zikavirusutbrott inte bli gravid under vistelsen och

   - inte heller inom 2 månader efter utresa från sådant område (eller efter det smittrisk upphört i området).

   - bör kvinna och hennes manlige partner, som rest tillsammans i område med zikautbrott, vänta 3 månader 
     innan de försöker skaffa barn (se nedan).

Män - med eller utan symtom på zikavirusinfektion - som vistas i eller har vistats i områden med zikavirus utbrott, rekommenderas att använda kondom vid sex/samlag med 

   - kvinna som kan bli gravid: under vistelsen och under 3 månader efter utresa från sådant område/smittrisk upphört i området.

   - kvinna som är gravid: under hela graviditeten 
 

Vid misstanke hos gravid kvinna om att hon varit utsatt för zikavirus eller insjuknat med feber efter att ha varit i områden med zikavirusutbrott ska hon kontakta sin mödravårdscentral.